Mannen i svart som jag mötte skulle förvåna mig och göra ett avtryck som jag fortfarande bär kvar. Det var egentligen inte konstigt alls, vi hade bokat tid och han skulle göra det som var hans uppgift, att sota min skorsten och det gjorde han grundligt och noggrant.
Det som förvånade mig och gjorde mig glad var det samtal som utspann sig under tiden han arbetade med vår kamin och vår murstock. Vi har en mycket gammal murstock med en bakugn modell nr. 2 samt en nya järnkamin. Det första som hände när han kommer in i vårt kök är att han får syn på vår lucka till bakugnen. Med fascination berättar han för mig om den, om emblemet på den som han inte sett förut. Det är en man som är så uppmuntrande mot mig, som visar på hur väl sotet har förbränts. När jag berättar att jag ska till häktet för att samtala med de intagna, blir han glad och uttrycker en människosyn som jag inte ofta hör och som handlar om att ge människor nya chanser. Efter att han städat upp efter sig frågar han ödmjukt om han får ta en bild av emblemet på bakluckan. Det får han självklart. Stolt visar han sitt bälte där det visar sig att han har samma emblem, ett bälte han fått av en gammal sotarmästare.
Väl ute på trappan kommer ännu en livsvisdom från honom, han berättar att emellanåt när han är ute och jobbar stannar han bilen några sekunder och vevar ner rutan och tar in omgivningen, fåglar, och andra ljud som finns för att hitta ett lugn.
Jag är pastor, min uppgift är att möta människor med andlig vägledning. Min förhoppning är att kunna visa på hopp och ljus hos människor i livet och i svåra situationer. Därför gläder mig sådana här oväntade möten, när en människa som egentligen bara ska sota min skorsten ger mig ett möte som påverkar mina tankar lång tid efteråt.
Sotaren använder sina redskap och jag använder mina som är bibelns berättelser, kyrkan och människors erfarenheter. Jag lever med bibelns berättelser. Just nu läser vi i vår kyrka Lukasevangeliet i bibeln. Min kollega har sammanställt en läsplan för coronatider som gör att vi kan känna gemenskap även om vi inte möts. Vi kan ringa och dela tankar om dagens berättelse med varandra. När jag läser dessa berättelser så upptäcker jag gång på gång lika överraskande möten som det jag hade med sotaren. Just nu är jag inne i avsnitten om julens berättelse (vilket kan tyckas märkligt att läsa i maj). Den unga Maria som möter en ängel som berättar att hon ska bli gravid. Sakarias och Elisabet som blir med barn fast de tror att de blivit för gamla och det fantastiska mötet mellan den gamla Elisabet och den mycket unga Maria, ett möte som utstrålar så mycket glädje.
Jag ber till Gud att han ska göra mig öppen för sådana möten. Jag är så tacksam att jag inte lät stressen ta överhand i mitt möte med sotaren. Lite sen blev jag till häktet, men mötet med sotaren glömmer jag inte. Tack för samtalet, käre sotare, och tack för en välsotad skorsten.
