Marielle Peterson: Det kanske även är barnens räddning? Vår familjs räddning?

Det är en alldeles vanlig vecka. En helt vanlig måndag. Klockan är 16.30. Jag slutar 30 minuter tidigare för att hämta barnen vid förskolan, 20 minuter bort. Den halvtimmen jobbar jag i kapp under min barnlösa vecka.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Barnen har längtat, väntat, slänger sig i min famn och skrattar, skriker, hoppar, välter, gråter och klagar. Vi åker till affären och veckohandlar. Barnen behöver ju vara med i vardagsbestyren. Eller hur? Få lära sig hur en för sig. Så det får de. De plockar varor och slänger i vagnen. De hoppar runt som ekorrar i hela butiken och plockar åt sig kakor, fruktyogurt, sylt och annat med hög sockerhalt. Jag mutar dem med varsitt russinpaket för att få dem att ställa tillbaka varorna på hyllorna och håller samtidigt en sockerföreläsning. Hungern signalerar. De är trötta och överspelta. Jag kämpar med tålamodet. I kassakön ringer storebror, 11 år.

ANNONS

”När kommer ni hem? Jag är hungrig. Vad blir det för mat? Du kommer ihåg att det är fotbollsträning va? På Bodele”.

”Mmm. Ugnspannkaka” säger jag och behåller sylten som jag just var på väg att lägga undan. Herregud. Träningen börjar kl 18.00 och klockan är nu 17.30. Jag säger till sonen att han får äta yogurt, flingor och banan och ta middagen efter träningen.

”Har du fått läxor? Har du gjort dem?”

”Eeeeh. Nä, vi fick nog inga. Eller jag vet inte. Jag fick bra resultat på engelskan i alla fall. Ska du köra mig till träningen?”

”Ja, jag kommer om 10 minuter”, säger jag medan jag betalar och packar matvarorna.

Sms från 14-åriga dottern…

”I övermorgon ska vi lämna in pengar för dagsverke! Hur ska jag tjäna ihop 500 kronor???”

”Vi tar det när jag kommer hem” svarar jag tillbaka.

”Nä, jag har studiecirkel ikväll! Du får tänka!”

”Jag ska tänka.”

Jag tänker att det är helt jäkla underbart att ungen går på studiecirkel i stället för att hänga runt på stan. Jag tänker att 500 spänn per barn per dagsverke är 2500 kr i mitt fall. Tvåbarnsnormen drabbar hårt ibland.

Jag bältar fast ekorrarna i bilen, ger dem varsin banan, lyfter in matkassarna och kollar klockan. Jodå, vi hinner till träningen. Jag ringer 16-åriga sonen och ber honom möta upp oss vid parkeringen för att bära upp maten.

ANNONS

”Ska vi på f o t b o l l??? Undrar de små.

”Vi ska köra storebror dit”, svarar jag.

”JAG VILL SPELA!!!” ylar den ena. ”JAG VILL ATT JOHANNA SKA KOMMA. MED BOSSE!” ylar den andre. ”Johanna och Bosse träffar vi kanske i helgen!” svarar jag nästan ylande tillbaka på grund av trötthet och jobbmåsten som inte hanns med innan arbetsdagen tog slut. Skänker en tacksamhets tanke till Johanna och Bosse för att de finns 1 km bort, som en adopterad moster och en underhållande, om än något ohyfsad, djurkamrat. Som inflyttad i ett samhälle finns inte de där avlastande extra händerna som fanns naturligt och relativt självklart för 40 år sedan när familjer oftare bodde kvar på samma ort. Vänner är det nya samhällets livlinor. Jag har skrivit det förut.

Vi kör 11-åringen till träningen och hinner dit med två minuters marginal. Oddevolds tränare är hjältar. De ser och möter upp varenda unge med ett glatt ”hej Alec”, ”hej Ilyas”, ”hej Moussa” oavsett om ungen träffar bollen var eller varannan gång. De säger ”BRA teknik Josef. Snygg passning Love. Bra kämpat Walter!!!”. I ur och i skur. Under två träningar och en match i veckan ser de och bekräftar barnens intresse, fostrar deras sociala utveckling och kamratskap. Hjältar.

ANNONS

Jag kör hem igen. Bär upp ena ekorren som somnat och håller den andra i handen. Ja, det är tungt. Vispar ihop pannkakssmeten. 16-åringen och två kompisar kramar om mig och dukar fram tallrikar. ”Är det okej om alla äter här?”.

”Det är alltid okej att äta här. Sova här. Bo här. Flytta in bara. Har ni gjort läxor?”

”Vi har inga läxor. Vi har studiestöd på skolan. För den som vill och behöver. ”

När ugnspannkakan är klar och uppäten och diverse samtal om livets mening avklarats är klockan åtta och jag skjutsar hem 16-åringens kompisar och åker för att hämta 14-åringen och 11-åringen från studiecirkeln respektive träningen. De små somnar direkt i baksätet. Just det. Skolarbetet hanteras på skoltid. Efter lektionstid erbjuds schemalagt studiestöd. Det är en singelmammas räddning! Det kanske även är barnens räddning? Vår familjs räddning? På sikt - samhällets räddning – om en hårdrar det. När på dygnet skulle vi göra läxorna ihop? På bekostnad av vad? Fotbollsträningen? Samtalet runt middagsbordet? Godnattsagan?

Läxhjälp på skolan, ideella tränare, folkbildning och vänner är idag för familjen vad allsköns mostrar och farbröder var för 40 år sedan – de moderna hushållens bärande pelare. Alla singelföräldrar, dubbelarbetande föräldrar, människor i etablering och av livet tilltufsade föräldrar - känner av detta. Civilsamhället stärker barn- och ungas livsvillkor där jag som ensam vuxen i en familj inte räcker till för att möta barnens behov och samtidigt livets krav. Kom gärna ihåg det ända fram till september 2022.

ANNONS

Tack och lov för Sveriges – och civilsamhällets - förlovade land.

ANNONS