Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Tove Af Geijerstam är teologie studerande och skriver veckans Mellan raderna. Bild: Lasse Edwartz

Socialt avstånd – med en öppen famn

Sedan jag skrev krönika förra gången har världen blivit annorlunda. Viruset går på något sätt inte att navigera runt. Jag bad min man om hjälp med infallsvinklar, och han tyckte jag skulle klämma till med något ur Uppenbarelseboken. Problemet är att jag är lite tveksam, generellt, till det här med att klämma till.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag funderar mest på var du befinner dig i tankar och känslor, du som läser just nu. Är du rädd? Känner du dig lugn? Hoppfull? Sammanbiten? Förlamad eller bedövad? Strategisk och handlingskraftig? Allt det kan en ju känna, nästan samtidigt ibland, tycker jag, och många andra känslor.

Jag tror vi behöver växeldra, som samhälle, som kyrka och som mänsklighet. Många kommer att bli sjuka. De av oss som just nu är friska behöver arbeta och hjälpa andra när den som är sjuk inte kan, och behöver bli hjälpt. Många av oss kommer ibland att vara rädda. Den som känner hopp och mod får förmedla det till tröst, eller bara vara stilla och lyssna på den som är rädd. Om den som är rädd vågar lyssna på den som känner hopp kan det kanske också hjälpa. Den som orkar nu orkar kanske inte sedan, och den som inte är på jobbet kan vara till stöd för andra, till exempel på nätet, eller med ett telefonsamtal.

Alla vi behövs. Vi behövs på olika sätt, och i olika stunder. Ingen är alltid bara stark. Ingen är alltid bara svag. Ingen behöver all tvål i affären för sig själv.

Vi som är kyrka kan inte sluta vara det för att vi är rädda. Det fungerar inte så. Kyrkan är människor i Guds sändning, människor med uppdrag. Ibland rädda. Ibland inte rädda. Evangeliet ska förkunnas. Kristus ska räckas. Människor ska tröstas, böner ska bes, hopp ska förmedlas och händer ska hållas. Ska _händer_ hållas? Hur ska det gå till med social distansering, handhygien och allt?

Ingen är alltid bara stark. Ingen är alltid bara svag. Ingen behöver all tvål i affären för sig själv.

Kanske måste vi både hålla händer och göra allt det andra, på nya sätt. Inte så mycket hudkontakt. Men fortfarande kontakt, mellan människa och människa, och mellan människa och Gud. Uppdraget kommer att vara detsamma, men kanalerna och arbetssätten behöver ibland bli annorlunda. Här kommer kyrkan, på nyanlagda vägar, mot samma mål! Telefonkyrkan. Facebook-kyrkan. Skype-kyrkan.

Och, som alltid, den gudstjänstfirande kyrkan. Utan handhälsning, utan kramar, kanske till och med utan knäckemackor, men med Gud som en av oss runt bordet, med Gud som håller din hand i kyrkbänken. Gud som har delat allt tänkbart och otänkbart mänskligt lidande, som finns kvar längst inne i till och med den allra värsta ensamheten, Gud som redan har dött och uppstått med varenda människa, och som, faktiskt, aldrig kommer att smitta någon med vare sig covid-19 eller något annat virus.

I Uppenbarelseboken kan vi läsa om aposteln Johannes vision om hur det ska bli för oss sedan, efter allting i den här världen. ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon.” Det är socialt avstånd nu, inga kramar, men tanken har slagit mig: Kanske står det där redan, tältet? Och tältduken är tunn, och famnen är öppen för vem som helst.