Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marielle Peterson, krönikör Bild: Edvin Bergstrom
Marielle Peterson, krönikör Bild: Edvin Bergstrom

Marielle Peterson: Tänk vilken belastning jag har varit för samhället

Under perioden 31 juli 2018 till och med 1 augusti 2019 bodde cirka 6 500 vuxna och 6 200 barn en eller flera nätter på skyddat boende. 12 700 personer alltså. Det är en ökning med 38 procent för vuxna och för barn nästan en fördubbling. Och siffrorna har ökat extra under coronapandemin, men ökningen har skett alldeles oavsett.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tillhör gruppen som bott på skyddat boende ihop med mina barn - på grund av upprepade mordhot. Det är lite svårt i dag att minnas den tiden, eftersom jag förmodligen drabbades av PTSD. Men jag minns att de som hotade menade allvar. Ja, annars skulle polis och sociala myndigheter förstås inte flyttat oss långt ut i bushen.

Förutom alla telefonhot minns jag en man som kom till vår ytterdörr med keps nerdragen till näsan och en scarf över munnen. Bilen han kört stod på tomgång utanför huset. Han hade ena handen nerstucken i en låda och han bultade hårt på dörren.

Jag var ensam hemma med fem barn. Den minsta var tre månader. Jag viskade åt barnen att vara knäpptysta. Att inte röra sig.

Jag var ensam hemma med fem barn. Den minsta var tre månader. Jag viskade åt barnen att vara knäpptysta. Att inte röra sig. Jag fattade att vi inte hade en chans att hinna ut allihop. Jag hoppades bara att han inte skulle försöka slå in dörren och att barnen inte skulle ge ifrån sig ett knyst.

Jag vet inte hur länge vi stod som isstatyer. Plötsligt åkte mannen iväg och även om allt återgick till det vanliga i resten av världen, upplevde jag nuet som i ultrarapid i flera dagar efteråt.

Jag minns faktiskt inget av flytten vidare till nästa boende. Jag minns att vi fick hjälp av vänner. Herregud, dessa vänner. Vilka hjältar.

Jag fick panikattacker nästan varenda kväll. Och massa konstiga fysiska symptom som jag inte kände igen och därför inte kunde tolka: kristallsjuka och utslag på hela kroppen som plötsligt blossade upp. Konstiga rusningar i huvudet. Plötsliga illamåendeattacker, ungefär som vid graviditet. Blodtrycksfall och svimning. Nackspärr. Synbortfall. Minnesförlust. Tietze syndrom. Sömnproblem.

Jag sökte vårdcentral och specialistsjukvård. Ringde ambulans och skämdes varje gång jag behövde åka in och hem igen.
Jag sökte vårdcentral och specialistsjukvård. Ringde ambulans och skämdes varje gång jag behövde åka in och hem igen.

Jag sökte vårdcentral och specialistsjukvård. Ringde ambulans och skämdes varje gång jag behövde åka in och hem igen. Som "tur var" hade jag föräldrapenning under den här två år långa perioden. Hade inte för mitt liv kunnat dra mitt strå till stacken i ett lönearbete.

Det kanske inte syntes på mig hur illa däran jag var, men oj oj oj - OM det kändes. 2019 när det var dags för mig att börja arbeta igen kände jag mig fortfarande inte helt tillbaka på banan, men började ändå. Eftersom jag inte hade något alternativ.

Tänk vilken (jävla) belastning jag har varit för samhället, för att citera moderatledaren Kristersson. Jag och de andra cirka 13 000 personerna per år som hotats till livet och behövt skydd och vård. Eller 14 000 om en räknar in alla de som nekas plats på skyddat boende på grund av platsbrist, men som garanterat lider av liknande, paralyserande, symptom. Fy farao vad vi bara borde ha tagit oss i kragen och varit lite mer... nyttiga?

För att ge alla invandrade lite andrum från den kristerssonska skampålen känner jag att vi andra, som också drabbats av hot om livet, kan ta över stafettpinnen och bära den politiskt mediala skuldbördan ett tag. Vår grupp är trots allt lite större än gruppen som söker asyl varje år.

Härmed uppmanar jag Kristersson och hans gelikar att rikta om fokuset mot oss som varje år hotats/hotas till livet och måla ut även oss som samhällstärande parasiter.

Så kan vi fortsätta att inte se och diskutera reella välfärdsproblem på djupet.

Det vore ungefär lika rimligt.