Tove af Geijerstam: Du har din givna plats i orkestern

Årets musikskoleläger blev inte som förra årets. Nästan ingenting av det som har hänt i år har blivit likadant som förra årets version.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

I år tillskrivs det pandemin, men jag undrar om det inte egentligen alltid är så. Det är omöjligt att uppleva en sak likadant två gånger. Omöjligt att ha samma samtal två gånger, att göra samma resa två gånger, kanske till och med att läsa samma bok två gånger? En människa förändras av sina upplevelser, och upplevelserna, betraktningsvinkeln, påverkas i sin tur av den förändring människan genomgår.

Därför skulle allting kanske vara annorlunda i år även om allting till synes hade varit som vanligt. Nu är det ovanligt, och minst lika annorlunda.

Men även i år är vi några vuxna som har fått ta emot barn och ungdomar, se dem möta varandra och höra dem utvecklas, inte i första hand en och en, utan tillsammans. Den som ska spela i orkester behöver förstå sin roll, och förstå de andras roller. Det går inte att spela utan att lyssna först, titta på dirigenten och ta sitt eget utrymme, men ingen annans. Den som kan spela tillsammans med andra har en egen stol, ett eget instrument, egna noter och sitt alldeles egna utrymme att fylla. Hen behöver inte ta sin plats. Hen har den redan, precis som kamraterna. Orkestern låter inte riktigt rätt om någon saknas. Det blir ett hål.

ANNONS

Potatismosfärgad blus. Korv Stroganoffärgad trikåklänning. För säkerhets skull ett förkläde mellan mig och de inlagda rödbetorna

Och jag har varje dag på mig kläder som färgmatchar lunchen som vi serverar, för vi spiller rätt mycket, vi föräldraamatörer förklädda till måltidsbiträden. Potatismosfärgad blus. Korv Stroganoffärgad trikåklänning. För säkerhets skull ett förkläde mellan mig och de inlagda rödbetorna. Man har ju ändå varit med förr. Vi har vår plats, vi som är vuxna också. Vi får plats. Ingen behöver ta någon annans. Vi vill ha varandra här, för det blir roligare så.

Jag hör orkestern spela vackrare och vackrare, och undrar om det kanske är det som är mitt liv? En pytteliten del av den stora symfonin som är Guds pågående skapelseverk tillsammans med oss? Kanske får jag vara en ton på något instrument, en xylofon eller kanske en plastoboe under någon litens svettiga fingrar. Ibland blir det min tur, bland alla de andra tonerna. Ibland vilar jag. Då spelar andra i stället. Kanske är jag faktiskt en åttondelspaus, den nödvändiga lilla tystnaden.

Det går att tro att ingen människa är oersättlig. I någon mån är det sant. Man kan vara borta från sitt jobb när man är sjuk. Världen går inte under. Men när livet når sin gräns blir det tydligt att en människa ändå är oersättlig. Det kommer aldrig någon mer som är du. Det är du som är du. Du har din givna plats. Den som har älskat någon som har dött vet att döden inte förvandlar verbet ”älskar” från nutid till dåtid. Det har blivit ett hål i orkestern. Ingen annan kan spela samma ton på samma sätt som den som saknas. Ingen kan vara tyst i någon annans ställe.

ANNONS

Och en dag ska den kosmiska symfoniorkestern bli samlad och komplett, och all musik den spelar kommer att vara den vackraste vi någonsin har hört.

ANNONS