Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Borde Hultmans gränd mellan Willys och Gallionen bli Uddevallas nya vykortsmotiv? Bild: Henrik Lundbjörk
Borde Hultmans gränd mellan Willys och Gallionen bli Uddevallas nya vykortsmotiv? Bild: Henrik Lundbjörk

Marcus Blomgren: Uddevallabron bär på den största lögnen i stadens historia

Året är 2000. Jag är sju år, och står mitt på en nybyggd sträcka av E6:an någonstans i närheten av Sunningen, och skakar rastlöst på benen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den svartblanka asfalten böljar drömskt i julihettan, tonsatt stimmet från hundratals barn, ungdomar och föräldrar omkring mig. En flyktig vindpust vandrar längs trädtopparna längre bort, där den redan mytomspunna Uddevallabrons två torn majestätiskt skjuter upp mot himlen.

Det var i alla fall så jag kom ihåg loppet vid invigningen av Uddevallabron. Brasklapp för att plats, år, månad och alla detaljer mycket väl kan vara fel – men vi kan väl enligt rådande postmodernism kalla det för min sanning.

Sedan dess har bron hur som helst funnits där, som en himmelsk förebild. Över en natt blev den en potent symbol och ambassadör för staden, och har avnjutit en existens av total villkorslös bekräftelse. Söker man på Uddevalla finns den alltid högt upp i bildträffarna, och pryder framför allt en myriad vykort.

Det är därför med viss sorg jag måste begå det här fadermordet. För inuti de tusentals ton betong och stål döljer sig den största lögnen i Uddevallas historia.

LÄS MER: Slå ihop badhus och stadshus till ett Blötkulla på hjul

Den rentvättade historieskrivningen är förstås att bron skulle länka E6:an mellan Göteborg och Oslo, och göra sträckan betydligt smidigare genom att kunna köra över Byfjorden och inte behöva åka runt den och igenom Uddevalla.

Den odiskutabla, objektiva sanningen vi kan extrahera är alltså att bron byggdes för ett enda syfte: att hjälpa oskyldiga själar undvika Uddevalla. Hundratals miljoner kronor spenderades enkom för att skona passerade från vår stad. Oräkneliga mantimmars arbete för att deras fordon inte ska behöva utsättas för Uddevallamark.

Det är en centralt belägen, bred och sunkig gata med exakt ingenting annat än en stor lageringång till Willys, mittemot den bedrövligt fula Gallionen, kryddad med en subtil, permanent urinånga.

Min fråga är enkel. Är det rimligt att symbolen för Uddevalla porträtterar det arkitektoniska livsverk som i årtionden likgiltigt slussat miljontals människor bort från stadens arma barm och aktivt fördömt den djupare ner i geografisk glömska?

För det låter inte som ett vykortsmotiv i mina ögon.

Nej. Vi behöver en sannare, råare symbol för det riktiga Uddevalla som kan ta Lögnbrons plats på vykorten. Och jag har hittat den: delen av Kilbäcksgatan mellan Willys och Swedbank. Det är en centralt belägen, bred och sunkig gata med exakt ingenting annat än en stor lageringång till Willys, mittemot den bedrövligt fula Gallionen, kryddad med en subtil, permanent urinånga. Det som lyfter den till något speciellt är två 2x2 meter stora tavlor som hängts på Gallionens vägg i ett tappert försök att dölja den, och höja gatans status.

LÄS MER: Det är utvandrarnas fel att Uddevalla är en tråkig stad

Kilbäcksgatan fångar därmed något förgängligt som är svårt att beskriva. Det är en kombination av att det är en välanvänd gata med många passerande, att den är sinnebilden av sunkighet, men att man försöker fräscha upp det med konstverken. Effekten blir parodisk, men också beundransvärd. ”Säg vad du vill”, säger tavlorna, ”men vi försöker, här i Uddevalla.”

Det är därför det är dags att riva Lögnbron som stadens symbol, och sätta ett oförblommerat och oretuscherat foto av Kilbäcksgatan på våra vykort. För inuti de tusentals ton av tegel, det sorgliga material som Gallionen är byggd av, subtila urinångor, och två malplacerade, trotsiga konstverk – där hittar du Uddevallas själ.

LÄS MER: Ditt barn förtjänar bättre än en ultraljudsbild utan X-faktor