Rummet är avskalat, ett kors, en mugg och ett fat som påminner om en måltid, en tavla med en duva som berättar om dopet och Guds ande och en ikonmålning av Jesus som hälsar ”Kom”. I det här rummet får jag höra berättelser, många gånger svåra och sorgsna och ibland glädjefulla och tacksamma. Men nu tänkte jag dela lite av min berättelse.
I det kyrkliga sammanhang som jag växte upp fanns en rädsla för den ortodoxa och katolska kyrkan och deras tillbedjan till ikoner, som man uppfattade det. Så ikoner som jag nu sitter och tittar på det skulle vi akta oss för. Märkligt! I dag är ikoner en hjälp för mig att be. Att sitta vid en ikon inbjuder mig till gemenskap med Gud, den hjälper mig att fästa blicken och ana att det finns någon större, helig nära.
En ikon talar om vänskap, en annan om en treenig Gud, en tredje har motiv av Jesus som ser med varma ögon på mig. Fånigt kanske, men det hjälper mig att flytta mitt fokus och det behöver jag ibland.
Jag kan nämligen lätt bli styrd av mina rädslor, jag kallar dem så, känslorna som gör att jag kan bli handlingsförlamad. Mörkrädd var jag redan som barn, samma rädsla för trånga utrymmen, en oro för att ringa till okända människor och för att inte ha kontroll på läget. Samma rädslor har jag kvar men har hittat ett sätt att förhålla mig till dem.
I Bibeln som jag läser upprepas orden ”Var inte rädd” många gånger från dess början till slutet. När jag läser orden tänker jag att det är tur att det inte står ”Bli inte rädd” för då hade jag misslyckats hela tiden. Orden "var inte rädd" berättar för mig att jag inte ska stanna kvar i rädslan, att jag inte ska låta mig styras av den.
När jag läser tidningar hör på nyheter, pratar med människor i grupp eller enskilt märker jag att vi många gånger är styrda av rädslan. Beslutsfattare kan ta beslut utifrån rädsla utan att vara medveten om det, rädslan kan smyga sig in i relationer. Rädsla kan handla om människor från andra kulturer eller om människor med andra övertygelser än dem jag själv har. I Sverige just nu verkar många vara rädda för tro och tänka att religiositet är något farligt.
Själv lever jag i längtan efter adventstiden och jultidens budskap i den kristna tron som talar om hopp, om en värld i förändring, om att människor i utsatthet ska få uppleva glädje, att blindhet ska vändas till ny syn och att den som är fångad i rädsla som binder ska få bli fri. Jag tror på en Gud som vill verka i våra liv och som vill göra skillnad i den värld vi lever i. Jag vill stanna upp när jag blir rädd och be om att få tillbaka hoppet och ljuset för mitt liv och vår värld.
Tron är grunden för det jag hoppas på, den ger mig visshet om det jag inte kan se.
Tack för att du slog dig ner en stund och lyssnade.
