Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Simone Olofsson: Vi är extra allt – den svenskhetens lov stämmer jag gärna in i

Allt som ofta dyker det upp inlägg på Facebook med uppmaningen ”gilla och dela om du tycker att man ska följa svensk kultur/tradition/lag”. Det förvånar mig alltid. Varje gång frågar jag, vad mer specifikt är det man måste göra? Och vad händer med den som inte gör det? Vad är det man förväntas göra för att vara svensk på riktigt? Följa lagen!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tror på fullt allvar att det är viktigt att de lagar vi har följs av alla. Den som inte följer dem ska få ett straff. Kultur då och tradition, vad är det som skall göras om dessa inte följs? På mina 58 år i livet har jag inte på något vis lyckats blir traditionell. Jag firar inte midsommar, äter inte sill, dricker inte nubbe. Jag har aldrig firat midsommar på Gustavsberg, får jag ens bo kvar i Uddevalla? På påsk ställer jag fram en rosa glastupp, några fjädrar och lite mat. Jul firar vi stilla, inga julklappar och lite mat, förövrigt är det samma mat som traditionellt ses som svensk. Smörgåsbordet har inte mycket svenskt minsann. Det är så tråkigt och uttjatat att vi genom åren både lagt till och dragit ifrån. Mer grönt, veganska och vegetariska rätter smyger sig in, det lättar upp och känns bättre på många sätt.

Med tanke på att vi äter olika från norr till söder gissar jag att det är svårt att utse ett smörgåsbord till det som är giltigt och ska använda för att klassas som svenskt. Hur ska vi lösa det? Ska Stockholm vara norm så rättar vi oss efter det? Jag undrar också hur lågt tillbaka i tiden vi skall gå för att hitta det svenska köket? Är det vikingatiden och korngröt som eftersträvas? För mig är det problematiskt att beskriva svenskheten. Flertalet författare har tagit sig an uppgiften, några av böckerna läste vi i bokcirkeln. Vi blev både förvånade och nedslagna när resultatet uteblev. Det fanns inget facit!

Om vi släpper lagar och traditioner, vad kan vi då identifiera oss med? Kräva av andra att det ska ta efter? Vad är det svenskaste som finns?! Jag försökte få till det fint med bibliotekslagen, det var ett önsketänkande. Sverige var inte unikt i att ha en lag som skyddar vår rätt till bibliotek. Jantelagen! Ja men den är unik för Sverige. Frågan är om den är något att sträva efter. Idag bygger vi starka och frimodiga unga, uppmuntrade att tro på sig själva. Vi predikar alla människors lika värde och är normkritiska. En sund utveckling, från Jante. Tillknäppt och stel, jo det är också svenskt. Att stå på behörigt avstånd i hissen, köa i räta led för att inte komma nära, aldrig slå sig ner bredvid någon okänd på bussen. Det är en intressant iakttagelse, tänk steget längre och fundera på hur lätt det är att integreras i Sverige.

Jag påstår att vi inte står med öppna armar och tar emot nya vänner. Det är svårt att vara ny i kvarteret, på jobbet, i skolan. Knepigt egentligen, vi åker till kontinenten för att möta det motsatta. Kanske är det då dumt att lyfta det som signum för svenskhet. Vid en sökning på ”svensk mat” fann jag textraden: Historiskt har det svenska köket varit öppet för främmande influenser. ÖPPENHET, är inte det svenskhet? Vi är snabba att ta till oss nyheter, samhället utvecklas i takt med att nya intryck når oss. Högt i tak och frihet under ansvar. Varken lagom eller mellanmjölk. Vi är extra allt. Den svenskhetens lov stämmer jag gärna in i.