Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vid den här tiden på året får jag skördestress

Hej ni som läser, jag vet inte hur ni har det i era liv, men jag måste medge om mitt eget att det inte alltid är enkelt, utan ibland tjorvar det ihop sig ordentligt. En brukar säga, att en olycka kommer aldrig ensam, och det är så det känns med jämna mellanrum.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Malin Ringfelter, präst i Valla församling, Tjörn, Skriver veckans Mellan raderna.

När vi säger de orden brukar det ofta vara större grejer som drabbat oss. Det kan röra sorg, sjukdom, ekonomi och mycket annat som påverkar våra liv på flera olika, mer drastiska sätt. Just nu är jag tack och lov befriad från det som påverkar våra liv på det sättet.

Däremot så är det många små saker som snurrar runt i huvudet och som gör att jag tappar energi och fokus och det blir så där med en del av det som ska göras. En av mina vänner brukar påminna mig om att det är svårt att styra de perioder då livet drabbar mig till lite lugnare perioder av året. Det är bra att få höra det ibland, när jag själv stånkar och stönar om att nu orkar jag inte ha något mer i huvudet och runt omkring mig.

När jag blir påmind får jag samtidigt påminna mig själv om att andra människor förmodligen har det ungefär som jag. Det är mycket som ska gå ihop på olika sätt för att det ska kännas som om någon slags ro som ska infinna sig.

Jag vill göra mycket, har planer, men sen orkar jag inte alltid genomföra det. Kanske är det någon av er som känner igen sig i det och förstår vad jag menar och som också försöker hitta strategier för att ta er igenom det. Det här kan låta löjligt och banalt i sammanhanget, men den här tiden på året får jag en konstig skördestress.

Det som finns i vår natur, det som smakar fantastiskt och som jag kan njuta av att få göra i ordning, det måste på något sätt ta sig in i mitt skafferi. När hjärnan stressar på med annat blir dock turerna ut i skog och bärbuskar lidande. Jag hinner inte ut, men på kvällarna kommer rastlösheten av att inte ha något att rensa, koka eller lägga in. Det borde jag ju ha, tänker jag. Allting finns ju där, utanför min dörr. I år är den här känslan jobbigare än vanligt.

Det är mitt i den här banala snurren som det händer. Det för mig storartade och fantastiska. Andra människor som på olika sätt finns i mina olika sammanhang har sett mig och hört mig prata om min längtan. Människor som haft tid att vara ute i skogen, som har bär, frukt och grönsaker i sina trädgårdar har gett till mig från sitt. Jag har fått ta emot fantastiska gåvor av lök, chili, tomater och gurkor. I dag åker jag från jobbet med flera kilo plommon i min väska och en väninna spanar mognadsgraden på björnbären för att de ska vara mogna och för mig bara att plocka.

Det här har berört mig. Jag har i min egen snurriga och surriga situation tydligen blivit både sedd och lyssnad till. Och inte bara det. Människor har gjort sig besväret att ta med nyskördade presenter till mig. Jag tror inte de förstår hur mycket det betyder för mig, men det är livgivande. De har sett och hört och gjort något för mig just då jag som tydligast känner att jag själv inte ger så mycket tillbaka.

Det är nästan svårt att hantera, det är inte helt vanligt tänker jag först, men inser sen att det kanske pågår sånt runt om oss hela tiden. Jag ger ibland och får ibland i ett cirkulärt system. En vanlig dag när allt känns okej märker jag nog inte direkt av det, men när livet känns svårare blir det mer märkbart och just nu är jag oerhört tacksam för det. Ska ta med mig det vidare när jag försöker se och lyssna på andra. Jag kan inte ge några plommon till er just nu, jag ska äta av dem och göra lite marmelad, men kanske kan jag ge av något annat.