”Denna insikt leder till synes åt att mänskligheten får ännu större panik och börjar skjuta än mer på varandra, har ihjäl allt som ställer sig i vägen, trampar sönder det sista vi har”, skriver Ulf Michal.
”Denna insikt leder till synes åt att mänskligheten får ännu större panik och börjar skjuta än mer på varandra, har ihjäl allt som ställer sig i vägen, trampar sönder det sista vi har”, skriver Ulf Michal. Bild: Matilda Spetz

Ulf Michal: Det är kört och alla drabbas av panik – har vi fått en kollektiv stroke?

Ur led är tiden! Min tidsuppfattning är fullkomligt ur balans. Då jag drabbades av en stroke i somras som slog ut delar av mitt närminne, går tiden snabbare än jag någonsin upplevt tidigare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Frasen ”tiden går så fort” har fått en helt annan dignitet. Här snackar vi om en hastighet som nästan slår ljusets. I mitt huvud var det bara ett par veckor sedan som det var sensommar och jag låg utsträckt i trädgårdssoffan på altanen i gassande sol. När jag nu öppnar ytterdörren tröstar jag mig med att säga till mig själv ”Ja, ja, snart är det sommar igen”.

LÄS MER:Efter stroken – Ulf Michal minns ingenting från de senaste tre åren

Min värld blev plötsligt så mycket mindre, den sträcker sig mellan soffan, sängen, promenadsträckan med hunden ner till skogsdungen och hem igen. Och när jag väl kommit hem, tagit av mig ytterkläderna och torkat bort isklumparna från hundens tassar och satt mig i soffan, så har jag snabbt glömt även dessa små skeenden. Jag tar fram min mobil och scrollar igenom bilderna. Var jag verkligen ute med hunden nyss, eller har jag drömt det? Jo, där ser jag en bild som klart och tydligt visar att jag var ute med henne för tio minuter sedan. Det är så det är, min hjärna funkar inte.

ANNONS

LÄS MER:Förlåt skor, jag har glömt hur vår relation ser ut

Jag försöker hänga med i jordens hastiga rotation, stå kvar med båda fötterna på marken genom att läsa nyheter och se på tv, men blir hjärntrött väldigt snabbt; och det beror inte enbart på min stroke. Jag förstår så pass mycket av nyhetsmedia, att vi alla lever på nåder, att det finns ingen tidsfrist längre. Att det kort sagt är kört om vi inte gör något precis just nu. Denna insikt leder till synes åt att mänskligheten får ännu större panik och börjar skjuta än mer på varandra, har ihjäl allt som ställer sig i vägen, trampar sönder det sista vi har. Alla vill leva och maten räcker inte till. Så tänker jag att det kanske är så att jag inte är ensam om att ha fått en stroke som drabbat mitt minne, att vi liksom fått en kollektiv blödning av något slag? Vi har glömt varför vi lever, vad kärleksbudskapet var.

LÄS MER:Skammen smärtar som ett brännjärn

Ikväll ska jag berätta för min yngsta dotter om hur bra allting kan vara. Jag ska berätta för henne om kärleken, om glädjen och om alla äventyr hon har framför sig. Jag ska berätta för henne om hur hennes pappa, som en gång var en liten pojke och drömde om att kunna flyga, faktiskt lyckades flyga; fast med hjälp av sin fantasi. Jag vill inte att hon ska misströsta, känna oro.

ANNONS

Jag har inte glömt hur det är att ligga alldeles tyst och stilla bredvid sin käresta på en sommaräng och se på molnen som drar förbi. Det finns ju ännu gott om plats på den här ängen, den räcker till åt oss alla. Varför inte säga till din nästa: ”Kom och lägg dig här bredvid, håll min hand, andas in och andas ut. Snart är denna kalla tid förbi. Vi ska så nya frön här, låta dem gro och växa, men någon annan ska få skörda. Det är så det är, det är så det ska vara och det är så det ska bli.”

ANNONS