För det finns, för en gångs skull, en grupp man rakryggat kan rikta hela sin fnasiga sönderspritade hand mot och säga "det här är ert fel." Och ni vet alla exakt vilka jag talar om.
Utvandrarna.
Eller som jag inte sällan börjar kalla dem, nya stockholmare. För är det något jag är less på är det de champagnerosiga studenterna, vars pennor med ljusets hastighet färdas från att klottra något politiskt inkorrekt i sin kamrats studentmössa till att skriva under ett fjärdehandskontrakt för någons garderob i Sollentuna, med en månadshyra lika skakande som den kebabosande förmögenhet som snabbmatshaket Charlie Chaplin omsätter mellan 02:15 och 02:45 en (pandemifri) lördagsnatt.
LÄS MER:Nya krönikörer tar plats i Bohusläningen – komiker först ut
En del av mig föraktar dem, en del förstår dem. Alla känner vi utvandrare; jag själv har två yngre utvandrarbröder. Som många andra ville de vidga sina vyer, bilda sig, söka jobb och eventuellt bosätta sig i en stad med fler uteställen än man har fingrar på en hand. Det ska vi inte diskutera i dag. Jag tänker inte heller försöka föra vidare min åsikt att Uddevalla är objektivt bättre än Stockholm, eftersom det i viss mån grundar sig i ett subjektivt människoförakt.
Det som jag i stället kraftfullt kommer fördöma i nedanstående rader är vissa utvandrares fradgande frenesi när de med Uddevalla i backspegeln högst av alla fortplantar det tidlösa eko som kallar den ”en tråkig stad där typ inget händer.”
För det första: det är klart ingenting händer, för det kräver att någon stannar kvar och gör någonting som, de facto, händer.
För det andra: är du ett bortskämt barn? Vadå "händer", man hittar väl på saker? Har du tänkt på att det kanske du som är tråkig, va?
Lyckligtvis finns det stabilare och skickligare eldsjälar än en idiot med tveksamma metaforer som uppehåller stadens hjärtslag
Framför mig ser jag en något undernärd unge i en familj som inte alltid får maten att räcka till, eller ens blir särskilt god. Visst, man kan rymma till familjen Stockholmsson, där de inte bara får bättre mat, utan mer, och nerkörd i käften på köpet. Eller så kanske man kan hjälpa familjen Uddevallasson att smöra en macka eller två. Men du kanske inte är typen som vill eller kan laga mat, men ändå vill äta dig mätt? Åk till familjen Stockholmsson och få en saftig plankstek i käften. Jag unnar dig allt gott. Men då får du inte klaga heller.
Jag har försökt laga mat till familjen Uddevallasson, med blandad succé. Att kalla min standup-satsning Blomgrens Komediklubb ”ett ekonomiskt misslyckande” vore en underdrift i klass med att beskriva Gallionen som ”ett ganska fult inslag i stadsbilden”. Men urholkad privatekonomi till trots kunde jag under några vanligtvis dötrista torsdagskvällar tillaga en ätlig glädje-pyttipanna, bestående av stjärnor som Hasse Brontén, Johanna Nordström och Marcus Berggren.
Lyckligtvis finns det stabilare och skickligare eldsjälar än en idiot med tveksamma metaforer som uppehåller stadens hjärtslag. Men vi behöver kockar som stannar kvar och försöker laga mat, även om det kanske inte är så enkelt. Personer som älskar att jobba i uppförsbacke.
Bokstavligt och metaforiskt i Uddevallas fall.
