Själv avslutar jag nu mitt andra år på gymnasiet. Nu väntar nästan tre månaders vila innan även jag förbereder mig för mitt utspring. Men med handen på hjärtat kan jag medge att varken andraringare eller förstaringare delar den stora glädjen som eleverna som nu avslutat sitt sista år på gymnasiet. Varför, kan man då undra?
Den här tiden på året är bitterljuv beroende på vilken student du är. Går man i trean är den ljuvlig. Man säger tack och adjö till åren på gymnasiet som har förberett eleverna för den vuxna värld som komma ska. Men resten av eleverna som ännu ska bedömas med denna termins slutbetyg har ännu inte ropat sitt sista hurra.
LÄS MER:Nu fortsätter studentfirandet för Uddevalla gymnasieskola
Tvärtom, denna tid på året är väldigt långt ifrån ljuvlig. Man gruvar inför slutbetygen man får i tvåan. Har man presterat tillräckligt? Räcker slutbetygen till för att slippa plugga upp sina betyg i trean?
För ändå finns väl det där stora framtidshoppet om att trean egentligen handlar om att planera allt för sin stora dag, som sker under den här tiden på året då även man själv ska få åka runt i stan och stolt bära sin egen studentmössa?
Men i stället är det många elever i årskurs två som tyvärr får uppleva sprickor i detta framtidshopp. För ibland räcker inte bedömningar till.
“Det blir svårt i dagsläget att sätta något annat betyg än ett F.”
De orden är en andraringares största farhåga just nu. Hur lyckades de andra i klassen få godkänt i den här kursen, men inte jag? Varför lyckades inte jag?
LÄS MER:Humöret på topp när teknikstudenter firade i Munkedal
Och till den stora frågan, vad gör jag nu?
När slutbetygen inte räcker till i tvåan får man helt enkelt förbereda sitt sista år med att se till att det där betyget faktiskt räcker till. Annars lär man inte känna samma glädje på den stora dagen som är skriven i kalendern. Man har alltså ett enda år på sig att ställa sina egna förmågor och sitt misslyckande till rätta.
Så jag ställer frågan rätt ut; varför ser vi endast studenten genom ett perspektiv?
Är det verkligen bara de utspringande studenternas lyckliga dag eller är det även de andra elevernas – som ännu är bundna till gymnasiet ytterligare ett år – mest sammanbitna dagar?
För det är ju studenterna i årskurs två som får bita ihop, känna magen knyta sig inför de första dagarna av sommaren endast för att man vet att trean inte bara är ett år att förbereda sig inför utspring, champagne och kalas. Det är ett år att ta om allt på nytt för att man faktiskt ska kunna ta examen. Ett sista år av svett, blod och tårar.
Men det är ju inte de eleverna vi ser i Uddevalla dessa dagar. Det är ju studenterna som firar, för de har faktiskt tagit examen. De har tagit studenten!
