Tove Af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove Af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Gott slut

Jag tycker verkligen om traditionen att önska varandra ”gott slut” när årsskiftet kommer nära. Det är något kravlöst över det, något ganska vilsamt. Förväntningarna är modesta: Oavsett hur ditt år har varit hittills, så hoppas jag det slutar på ett sätt som blir bra för dig. Det säger ingenting om hur nästa år borde bli, bara något om de allra närmaste dagarna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Ett gott slut kan vara en bra bok, en katt på magen, en godkänd tenta eller ett uppehållstillstånd, några jämförelsevis friskare dagar, en god natts sömn eller ett telefonsamtal från en vän. Allt det, eller något helt annat.

I en önskan om ett gott nytt år ligger andra förväntningar, ett annat hopp för den andre. En oskriven framtid, 365 dagar, ligger framför, och ska fyllas. Det går att tillåta sig ett ganska stort hopp då. Men oron kan också bli stor, för det är mycket som hinner hända på ett år. Kanske krymper hoppet i takt med att pressen ökar, för den bland oss som har accepterat världens sanning, att ditt liv, ditt år, är vad du gör det till. Att du får vad du förtjänar, är vad du äter, blir den du klär ut dig till. Att ett år ska göras och visas upp och presteras.

ANNONS

Jag vill gärna tro, och säga till dig och mig att ett år ska levas, helt enkelt. Ett år, och ett liv. Du får vad du får, och du gör det du gör. Du äter det du äter, och du kommer inte att förvandlas något nämnvärt av det, inte nästa år heller. Du är du, och du kan visa upp många olika bilder av dig utan att det ändrar dig i kärnan. Du kommer att lyckas och misslyckas, och ibland har du gjort ditt bästa, och ibland har du inte det. Det är som det ska. Ett liv ska varken presteras eller förtjänas. Inte ett år heller.

En gång gick en väns frälsarkrans sönder, det där armbandet som kan användas som stöd eller stationer för bön på olika teman. Hon delade ut pärlorna till dem hon tyckte behövde dem bäst. Mitt yngsta barn var ganska liten då, sex–sju år kanske. Han bestämde sig för att göra ett nytt armband till vår vän, och han kallade det ”ett armband för ett ganska jobbigt år”. (Det var nämligen just ett sådant år för vår vän.)

Han började med ståltråd. Han knölade ihop den så att den fick veck och blev kantig, nästan taggig. Sedan trädde han på nattpärlor, ökenpärlor och tystnadspärlor, varianter på dem som finns i den vanliga frälsarkransen, fast mest bara sådana. Svarta, bruna, beiga och grå var de, allihop. Till slut hittade han en pytteliten, pärlemorskimrande pärla med många färgskiftningar och ordentlig glans. Den satte han på efter alla de andra pärlorna. Så sa han: ”Och här på slutet kommer det ett litet hopp.”

ANNONS

Det har gått många år sedan dess, men jag återvänder fortfarande till klarsyntheten, omtanken och det lilla hoppet. Det är det som måste bevaras, tror jag. I det bevarandet behöver människor växeldra, hjälpas åt, för få av oss orkar hoppas konstant, och erkänna och benämna tillvarons taggiga ståltråd och gråbruna räckor av dagar, vare sig de är egna eller andras.

Det är det lilla hoppet som tänder andras hopp. Det finns alltid en pyrande hoppglödhärd någonstans, även om det känns mörkt. Den av oss som kan får blåsa på den en stund. Hitta en pinne att mata den med. Vakta elden, lämna vidare. Så kan människor bli varma och mörka hörn bli upplysta. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Gott slut.

ANNONS