Personligen tycker jag om rutiner, jag behöver dem men jag behöver friheten också. Det är bara det att det känns långt till nästa sommar. En klok människa sa till mig en gång att i Sverige så arbetar man först och "lever sen". I hemlandet levde man hela tiden och arbetade på samma gång, arbetet blev ändå gjort i båda systemen. Detta har jag tänkt på då jag känner igen det efter att ha levt i Italien.
Livet pågår hela tiden och så arbetar man, kanske mer ibland men inte så strukturerat för livet får knacka på mitt på jobbet. Ledigheten kanske inte heller blir så ledig, inte så svart och vit utan gränserna flyter ofta ihop. Det kan ju vara en av anledningarna till att jag känner mig vemodig när vi lämnar sommaren. Om det bara är några timmar varje dag vi "lever på riktigt" – kanske något att reflektera över?
I vår kultur är vi mästare på att dela in oss i fack. I mycket har det varit fantastiskt bra, tänk bara på det rika föreningsliv som verkligen är något vi bör vara stolta över! Det jag ibland slås av är att vi blivit så specialiserade nu att i sjukvården upplever jag väldigt lite helhetstänk. Som om kroppen och själen inte alls hörde ihop. Eller så är det den lilla tiden läkarna har som gör att helheten inte får plats. Ju äldre jag blir ju mer förvånad blir jag.
Där kan jag landa och få börja om, få nytt hopp och styrka, det känns som om inget är omöjligt i den atmosfären
Efter en skada befinner jag mig på sjukgymnastik flera gånger i veckan. Där känns det som om hela människan får plats. Min sjukgymnast möter mig precis som jag är – inte bara kroppen utan också själen. Om jag kommer med värk i ena sidan så finns det övningar för det och är jag trött så kör vi lite mer balans i stället för styrka medan när jag är i form kan köra hur tufft som helst. Hon ser mig och möter hela mig. Resultatet är att det går mycket fort med rehabiliteringen. Med min sjukgymnast klarar jag allt!
Det känns i luften på detta underbara gym, där kan jag landa och få börja om, få nytt hopp och styrka, det känns som om inget är omöjligt i den atmosfären. Dessutom finns bra rutiner för resten av livet. Dessa mötesplatser är efterlängtade för både kroppen och själen.
Precis så som tro och liv egentligen gör. Tron på att det går och att vi får börja på nytt om och om igen. Att det aldrig riktigt är kört – någonstans skimrar det ett litet ljus, en ny väg. Det är ju en otrolig fördel att ha uppgifter och ansvar. Det är också mitt i våra liv Gud möter oss. Gud är med på träningscykeln, i möten, på sjukhuset och alla andra platser där vi människor befinner oss. Ibland möter vi hårt arbetande änglar som faktiskt är Guds sändebud. Det är då jag tänker att ovanligt många verkar ha samlats på sjukgymnastiken.
