Larmen duggar tätt på den ekonomiska himlen. Börsnedgångar, hög inflation och nu ränteuppgångar. Jag förstår att det för många företagare känns becksvart i nuläget, att det är tufft att se slantarna gå upp rök, kanske vara tvingad att säga upp personal. Jag tror jag själv ligger i riskzonen i skrivande stund.
Jag andas in och andas ut, tar på mig promenadskorna, öppnar ytterdörren och går ut. Känner hösten nalkas. Jag har upplevt den här årstiden antågande 56 gånger nu. Minns inte alla höstar, men har vid det här laget lärt mig att våren kommer alltid tillbaks.
”Sitt ner i båten” sa alltid min far när det var som stormigast. Jag ska inte förminska eller förneka den ekonomiska kris vi tågar mot, men nog är det väl lite väl mycket röda flaggor på himlen? Vi måste ju inte ha den senaste modellen av allting hela tiden. Statusprylarnas tid är förhoppningsvis förbi. Det nya är att samla på upplevelser, har jag förstått. Jag är av den mycket naiva och optimistiska naturen och är van att leva på nästan ingenting; tyvärr också van att slösa på de slantar jag arbetat ihop. Men vad det gäller upplevelser är jag en jäkel på att samla dem. Inte behöver man köpa en charterresa till Västindien för att få nya intryck.
Eftersom jag haft turen att berikas med barn där hemma så får jag chansen att stanna upp lite då och då. Barnens närvaro liksom tvingar en att reflektera över tillvaron. Men det är inte det som jag syftar på. Vi behöver stanna upp, se oss omkring och fråga oss: Vad är det som egentligen betyder någonting? Ett skratt, en varm hand, en kopp kaffe med grannen. Jag försöker se vad som finns i min närhet. Se möjligheterna i det lilla. Jag frågar ständigt mig själv vad som är viktigt i mitt liv, vad som faktiskt gör mig lycklig. Det kan låta förmätet och högtravande, men för mig är den största kicken och glädjen i livet att få se andra tillfreds med sig själva. Och är jag dessutom en bidragande orsak till deras glädje blir det en dubbel glädje.
Jag föreställer mig att de kommer stå där nakna och se på varandra och säga: ”Gör om, gör rätt!”
Nåväl, det jag vill ha sagt är att jag tror på människan, jag vill tro att människan är god i grund och botten. När världen väl nått sin undergång hoppas jag att det åtminstone finns två människor kvar. En av varje kön kan vara bra. Jag föreställer mig att de kommer stå där nakna och se på varandra och säga: ”Gör om, gör rätt!”
LÄS MER:Ulf Michal: ”Hur finner jag ordet som beskriver djup och innerlig kärlek?”
För övrigt kan jag berätta att min näst yngsta dotter fyllde elva år i veckan. Hon ger mig hopp om framtiden. Eftersom vår ekonomi är av det skrala laget har vi inte råd att ge henne särskilt många eller dyra presenter. Det blir ett par små enkla presenter, en hembakad tårta och munter sång vid sängkanten. Strax innan på morgonen, när vi ska gratta henne, blir jag nervös att hon inte ska bli nöjd, att hon ska jämföra sig med vad hennes kompisar får för presenter. Men inser ganska snart att det är mina egna hjärnspöken som jämför mig själv med min omgivning. Hon blir hur nöjd som helst över det lilla hon får. Det är åtminstone så jag vill tro. Nog är det omtanken, kärleken och tryggheten som betyder något när allting kommer omkring. Barnen ger mig hopp om en bättre värld.
Vi ska inte krångla till det så mycket! Det är ganska enkelt, åtminstone om man tittar på det ur ett barns perspektiv.
LÄS MER:Ulf Michal: ”Uppenbarligen har jorden och mänskligheten alltid varit på väg åt fanders”
