Tove af Geijerstam, teologie studerande.
Tove af Geijerstam, teologie studerande. Bild: Lasse Edwartz

Orden jag aldrig hade hört var svaret på ett nödrop

”Vi utbildar er till att göra det mänskliga livet lättare att leva.”

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Så sa hon för nästan två veckor sedan, programchefen för prästutbildningen på Svenska Kyrkans utbildningsinstitut. Vi som lyssnade var alldeles nya studenter på det som kallas slutåret och som är det sista stora studiesjoket före prästvigning. Jag satt på min kontorsstol vid köksbordet, denna arbetsmiljömässiga halvmesyr, och fick svindel. Det där hade ropat i mig ända sedan jag yrkesarbetade för tio år sedan. Jag var frustrerad över att inte kunna ställa saker tillrätta, och över att inte egentligen ha i uppdrag att trösta. Vanmakten över att inte tro mig kunna göra det mänskliga livet lättare att leva var det som drev mig hit. Programchefens ord var ett svar på ett tio år gammalt nödrop. Jag hade aldrig hört dem uttalas förut.

ANNONS

Idag, när jag skriver, har jag tagit del av en föreläsning inom ramen för prästutbildningen. Den handlade om normer och inkludering. En mening fastnade i mig. Det är Maria Isberg som har formulerat den: ”Den som för sitt liv behöver signalerna kommer att lyssna och titta efter dem.”

Den som för sitt liv behöver signalerna. Där kom det igen, det mänskliga livet. Människor behöver. Det finns ingen som inte gör det, som är alldeles fri från behov och längtan, oberoende i allt. Det är som det ska.

”Signalerna” handlar om vad som med ett fint ord kallas inkludering. Att göra plats, att innefatta, att räkna med. Den av oss som inte vet om hen har en plats runt bordet, vid elden, i kyrkbänken, kan konkret få veta det. ”Kom och sitt här.” ”Jag väntar på dig.” Så kan signalerna låta.

Hur kan resten av oss göra ditt liv lättare att leva? Det behöver kanske var och en av oss ta reda på.

Den av oss som vet att hen har en plats, men är osäker på om hen har en röst, kan få veta det. ”Hur skulle du vilja att det var?” ”Vilken psalm är din favorit?” ”Kan du lära mig hur man virkar?”

Den av oss som alltid måste förklara sig, som alltid måste komma ut med någon del av sig själv, kan slippa det när det gemensamma språket låter varje människa definiera sig själv. Det blir möjligt när var och en gör valet att inte anta saker om den andra, utan att vänta på att få veta mer om hen.

ANNONS

Vad behöver du för livet? Vad lyssnar du intensivt efter? Vad tittar du uppmärksamt efter? Det är bara du som vet det. Hur kan resten av oss göra ditt liv lättare att leva? Det behöver kanske var och en av oss ta reda på.

Min församlingspräst säger då och då något om målet med skapelsen. Han uttrycker det som att du ska bli du, jag ska bli jag och vi ska bli vi. Det är också min övertygelse att det är så. Det grundar sig i det där att få definiera sig själv och i att inte behöva hålla någon del av sig hemlig för att få rum vid andra människors sida. För att bli mer och mer sig själv måste man beredas utrymme att vara sitt fulla jag. För att gemenskapen ska bli ett riktigt ”vi” måste de delar som utgör helheten vara på riktigt.

Livet fortsätter hända. Gudsriket, målet med skapelsen, är på väg till oss, och vi är på väg mot målet, samtidigt. Det är inte färdigt, och det är därför inte heller kört. Du är satt i rörelse, som den du är. Du är satt på vägen, hem till Gud och hem till det som ska bli vi.

ANNONS
ANNONS