Vi renoverar köket där hemma och börjar i princip bli färdiga. Det är bara några lister som ska upp, sen är lyckan fullkomlig … Eller inte. Hade jag i förväg vetat vilket slit det skulle vara hade jag troligen aldrig gett mig in i detta projekt. Det är ändå konstigt att man aldrig lär sig av tidigare erfarenheter.
LÄS MER:Jag är en jäkel på att samla på mig upplevelser
Jag tror att problemet ligger i den mänskliga naturen, att man från början, i fantasin, bara ser genom något slags lyckoskimmer det färdiga slutresultatet. I realiteten är en köksrenovering raka motsatsen. Den består av sömnlösa nätter, otaliga diskussioner, smaklös mikromat, hopplösa och obegripliga bruksanvisningar och mindre tid för barnen, som i sin tur blir gnälliga och rastlösa. Egentligen hade vi inte ens råd med detta, verkligen inte. Vi som levt på existensminimum på grund av att jag varit sjukskriven så pass länge att jag blivit utförsäkrad till lägsta nivå. Det var min gode far som pytsade in slantarna. Han ville vara snäll och ansåg kanske att vårt liv skulle bli en aningen ljusare av lite materiel lycka.
Hur många äktenskap har inte kraschat på grund av renoveringshelvetet? Nu är min hustru och jag förvisso vältränade på värre kriser än en köks-agamemnon. Så tillsammans har vi ridit igenom även denna krigszon. I morse satt vi i vårt nya tjusiga kök med var sin kopp kaffe, såg på varandra och kände oss lite nyförälskade. Vi gjorde det, vi tog oss igenom det tillsammans även denna gång!
LÄS MER:Kalla mig gärna PK – jag vägrar vara taskig och komma med skit
Andra av oss har ingen som visar, utan vi får slå oss på tummen otaliga gånger innan vi lär oss
Det är alla de små skärseldarna som för oss alla närmare varandra. Det är genom misslyckanden och mörka dagar som de ljusa stunderna blir påtagligare, när de väl infinner sig. Jo, jag är i grund och botten en obotlig optimist, är oerhört tacksam över att jag fått ett liv till skänks. Min optimistiska sida har vuxit sig starkare genom åren. Inte genom de lyckliga stunderna, utan snarare på grund av, eller tack vare, de svåra stunderna i livet. Föreställ dig att du får en hammare, en låda med spik och någon som säger ”Var så god och bygg ditt liv!”
Vissa av oss har goda handledare som följer oss i början av livets bygge, som visar precis hur man ska få ner den där spiken på bästa sätt. Andra av oss har ingen som visar, utan vi får slå oss på tummen otaliga gånger innan vi lär oss. Vem känner den största glädjen och stoltheten när väl bygget står färdigt? Må hända att en och annan spik hamnat lite snett, men du kan ändå säga ”Jag gjorde det själv!”
LÄS MER:Att inte ha tid är en kass ursäkt för att inte ta hand om sig själv
Nu måste jag vara helt uppriktig. Vi gjorde det faktiskt inte helt själva den här gången. Köksrenoveringen blev oss övermäktig och till slut kallade vi in hantverkare. För det är också en egenskap som måste vässas i livet; att våga ge upp i rätt tid. Att kunna lägga ifrån sig hammaren och säga ”Nu får nån annan ta över. Jag har verkligen försökt, men klarar inte mer. Hjälp mig att slutföra det sista.”
Att våga släppa stoltheten och be om hjälp är kanske den största utmaningen och kräver sin mognad tänker jag. Nej, nu ska jag nog göra mig en kopp kaffe till och fundera på vad nästa stora projekt ska bestå av.
