Bakom min rygg en mörk granskog. Jag springer över åkern och tätt i hälarna bakom mig jagar ett troll. Jag springer för livet, kan känna hur det där trollet nuddar mig i ryggen med sina knotiga fingrar. Så slår det mig att jag kanske kan flyga. Jag tar ett skutt upp i luften och börjar sväva. Men jag kommer liksom inte tillräckligt högt upp, utan är fortfarande på ett avstånd från trollet att han kan nå mig nätt och jämt. Hans kalla knotiga fingrar lyckas grabba tag i byxlinningen på mig… så vaknar jag, ropar på mamma.
Det är liksom grundläggande för oss alla individer att i mörkret kunna ropa på mamma, och kommer inte mamma, så kommer kanske en pappa. Och kommer inte en pappa så kommer en farmor, mormor, morfar, farfar, syster eller bror. Någon som tänder lampan och någon säger ”jag finns här för dig!”
I skrivande stund har jag en liknande känsla. Jag befinner mig i samma mardröm trots att jag är vuxen och vaken. Det där stentrollet har bara bytts ut mot någon som heter Putin. Han jagar mig och hur mycket jag än försöker fly undan så drar han ner mig mot marken. Vem ska jag ropa på nu? Jag stänger in mig, drömmer mig bort. Försöker tänka på alla lyckliga perioder och stunder i mitt liv. Men så plötsligt vaknar jag och inser att jag faktiskt har två små barn att ta hand om. En tioåring och en sjuåring som behöver min trygga famn. Som behöver höra mig säga att allt kommer att bli bra. Går det att säga det utan att de anar en viss tveksamhet på rösten?
Jag försöker prata med dem om kriget, om världen och orättvisorna. Jag försöker förklara varför det är som det är, varför vissa vuxna begår onda handlingar. Det är sannerligen svårt att ingjuta hopp i deras små flickhjärtan. Jag berättar också om allt det goda i livet, om allt det fina som de har framför sig, men orden liksom fastnar och jag stakar mig gång på gång, får en klump i halsen. Jag önskar verkligen att jag kunde med bestämd röst säga till dem ”det kommer att bli bra, lita på mig!”
Hur ska jag kunna skydda dem? Vore jag religiös hade jag helt enkelt kunnat avfärda allt med förklaringen att det är armageddon som är på väg. Säga ”luta er tillbaka, det finns ändå inte mycket ni kan göra åt saken”. Att tolka bibeln ordagrant är självklart oerhört naivt. Armageddon är ju en liknelse om vår själsliga inre strid.
Jag tror fortfarande på människan och hennes inneboende kraft. Man måste in i mörkret för att slutligen kunna se och uppskatta ljuset. Där tror jag att min fråga blir besvarad av sig självt. Det är min egen kärlek till livet, mina erfarenheter av både mörker och ljus som mina döttrar behöver ta del av. Det är ju genom mig och min hustru som deras första världsbild planteras. Vi får inte misströsta, vi måste tro och hålla fast vid det goda för våra barns och för våra barnbarns framtids skull.
Vi har här hemma bestämt oss för att ta emot Ukrainska flyktingar. Inte för att det är någon moralisk förpliktelse eller för att vi skall känna oss som bättre människor, ej heller för att vi har goda ekonomiska förutsättningar för det. Utan helt enkelt för att vi kan och känner solidaritet med dessa människor. Om jag själv en dag skulle vakna av att bomberna föll hoppas jag, önskar jag, att någon säger ”jag finns här för dig”.
