Sen kommer jag liksom inte längre. Tittar på ordet och konstaterar att det är ett särdeles futtigt ord, ja nästan löjligt för något som är så mycket större än vad det sammansatta ordet påvisar. Det är ju så oerhört mycket mer än en kär lek. Att vara kär är ett ganska simpelt tillstånd, och ”lek” en ännu enklare sysselsättning.
Kärlek är väl betydligt mer komplicerat än så? Förvisso kan man bruka ordet ”älska” på ett helt annat sätt, men det ordet har blivit så utarmat i vårt nutida språkbruk. Man kan älska sina barn, men också älska isglass. Man kan älska sin fru, men också ishockey. Ordet har tappat sin dignitet. Hur finner jag ordet som beskriver djup och innerlig kärlek?
Det är just den specifika känslan som jag önskar att det fanns ett annat ord för
Det finns ingen trovärdighet i ordet längre helt enkelt. Mina tankar om kärlek svävar iväg. Laptopen går i standbyläge. När senast i mitt liv kände jag sån där riktigt stark kärlek egentligen? Självklart känner jag dagligen små rus av kärlek till mina barn och min hustru. Men det finns ju tillfällen i livet då man verkligen upplevt kraften av djup och nästan smärtsamt stark kärlek. Det är just den specifika känslan som jag önskar att det fanns ett annat ord för. Sorg och kärlek har ofta vandrat vid varandras sida under mitt ganska så dramatiska liv. De tillfällen då sorgen har varit som störst har jag också upplevt att kärlek varit som allra starkast. Det är ju oftast i livskriser och genom smärtan som vi kommer varandra närmare.
När jag nyligen drabbades av en hjärnskada och hamnade på intensiven förstod jag också hur många och vilka i min närhet som faktiskt älskade mig innerligt och på riktigt. De fanns vid min sida hela tiden och sorgen band oss närmare varandra.
Ingenting kan rubba sådan kärlek, inga krig, inga tyranner. Det må vara så att vi går dystrare tider till mötes, men betänk då att svårigheter faktiskt för oss närmare varandra. Jag erkänner att jag är en obotlig och ganska naiv optimist. Det är de mörka stunderna i mitt liv som har format mig till detta, hur konstigt det än kan låta.
Jag märker nu att jag här tappat tråden i min krönika. Sätter mig upp i sängen och rätar på ryggen. Bakom gardinerna skymtar jag en varm morgonsol. Nu måste jag komma på ett ord för innerlig kärlek!
Tittar på min hustru som ligger bredvid och sover. Där ligger hon, hon som funnits vid min sida i arton år och aldrig svikit mig en tum. Hon som burit och fött våra två små barn, gett mina vuxna barn en stabilitet och gett allt och lite till i vår relation. Inser då i detta ögonblick att det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar henne. Allt vi gått igenom tillsammans har format något som är så mycket starkare än något ord i världen kan beskriva. Morgonsolen fyller nu hela rummet. Sorg, lycka, tacksamhet och solljus blandas under några sekunder. Jag är bara här och hon sover tätt intill. Det behövs inga ord om kärlek. Jag ger henne min morgon.
