Hakon Långström
Hakon Långström

Ursäkta att jag märker ord!

Har du märkt att de båda orden ursäkta och förlåt används som vore de synonymer? Ofta hör vi någon säga: ”Förlåt att jag råkade knuffa till dig!” när man har bråttom av bussen. Eller ”Förlåt, jag hörde inte vad du sade”. ”Förlåt att jag är sen”. I de flesta fall skulle ordet ursäkta varit det rätta. Precis som när vi säger: ”Ursäkta, är den där platsen ledig?”

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Ordet förlåt passar när vi gjort något orätt eller ont. Med ett alltmer sällan använt ord, en synd. Synder kan vara både uppsåtliga och ouppsåtliga. Om vi med vett och vilje gör något som samvetet eller vår kunskapsbank säger oss är orätt är det en uppsåtlig synd. Om vi syndar i överilning eller av okunskap är det ouppsåtlig synd. Vi kan också synda genom att underlåta att göra det Gud vill. För alla synder kan vi be Gud och medmänniskor om förlåtelse.

Att be om förlåtelse är inte alltid lätt. Att bli förlåten är alltid stort. Men att förlåta kan ofta vara svårt. Vi är sårade, kränkta och upprörda, vill helst straffa eller hämnas. Men det gör något med oss när vi ber om förlåtelse, när vi förlåter och när vi blir förlåtna. Det gör oss gott och är befriande.

ANNONS

Gud vill att vi ska förlåta andra så som Gud förlåter oss. I bönen Fader vår ber vi: ” Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Att be om förlåtelse är inte alltid lätt. Att bli förlåten är alltid stort.

Gud har i detta sammanhang en underbar egenskap som vi har så svårt att efterlikna. Gud glömmer det som är förlåtet! Det onda och orätta, synden vi begick, existerar inte mer. Hur det är möjligt förstår vi inte, men Gud har sagt att våra förlåtna synder är sänkta i glömskans hav. Skojfriska konfirmandlärare brukar säga att vid stranden av glömskans hav står en skylt: ”Fiske förbjudet!”

Men vi har väldigt svårt att glömma oförrätter och sårande handlingar. Vi måste ständigt öva oss i att inte dra upp det förlåtna när vi möter någon som vi förlåtit.

Om kyrkan inte talar klarspråk om synd och förlåtelse berövas människor det befriande. Upprepar man bara: ”Du duger som du är!” i meningen du behöver inte ändra dig, berövar man människor underbar befrielse.

Syndabekännelsen i gudstjänsten är för att man ska få bli befriad från skuld, bli förlåten. Ibland kan någon ha svårt att ta till sig förlåtelseorden, tänka: de gäller de andra här, men inte mig. Då är det viktigt att känna till att möjlighet till enskild bikt finns. I det slutna biktrummet kan man få ge ord på det som man inte vill att någon annan är prästen som har absolut tystnadsplikt ska kunna höra. Ofta behöver man också reda ut vad som är synd och vad som inte är det.

ANNONS

Och i biktrummet finns det inte någon annan än den biktande, till vilken prästen på uppdrag av Jesus Kristus kan säga: ”Dina synder är förlåtna!” Det är befriande och upprättande ord.

Jag brukar säga, att aldrig ser jag så lysande, befriat lyckliga människor som de som lämnar biktrummet förlåtna.

Förlåtelse är stort och underbart, så låt oss inte slita på ordet förlåt när det är ursäkta vi menar. Det är ingen ursäkt att det blivit ett så vanligt fenomen!

ANNONS