Tove Af Geijerstam krönikör
Tove Af Geijerstam krönikör Bild: Lasse Edwartz

Utan människor vore Gud hemlös

Krönika. Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

En sommardag för kanske tretton år sedan låg jag på mage på en gräsmatta och överrumplades av en tanke som inte har lämnat mig sedan dess: Jag lever för att Gud varje stund håller mig vid liv. Mina barn också. Ett grässtrå finns för att Gud vill att det ska bli till, och fortsätta finnas till.

Jag mindes samtalet med en vän några år tidigare. Jag var fortfarande inte troende då, och jag frågade henne vad helvetet var för något. Hon svarade: Jag tror helvetet helt enkelt är Guds frånvaro. Jag mindes hur lättad jag blev. Gud, som ju inte fanns, kunde vara närvarande eller frånvarande. Det spelade inte mig någon som helst roll. Men den där stunden på gräsmattan erfor jag hur allt var annorlunda nu, hur Guds frånvaro för mig hade blivit det värsta tänkbara.

ANNONS

För inte så länge sedan har jag för första gången sedan dess upplevt känslan av Guds frånvaro. Jag skriver ”känslan av”, för jag tror inte det var mer än en känsla. Jag tror Gud var där, i min ensamhet, i själens natt. Men ensamt var det, och framför allt alldeles tomt. Det vardagliga flödet mellan mig och Gud, och mellan Gud och mig, upplevde jag som avskuret. Mina vardagliga ”Hej, jag är här, är du?” landade stumma, utan ens ett eko. Det fanns inget att få. Något stod i vägen.

När det inte fanns något att få fanns det inte heller något att ge. Därför blev det tomt. Jag blev tom. Ur den tomheten uppstod ytterligare ett gräsmatteögonblick: Inte bara håller Gud mig vid liv — det är också Gud som, inte bara när jag blev till, utan stund för stund, gör mig till mig själv. I Guds frånvaro blir jag suddig i kanterna. Det är som mig själv jag ska leva, älska och tjäna andra. Inte som Ungefär Tove, inte som Nästan Tove, inte som Ganska Lik Tove, utan som mig själv.

Det blev en nödsituation. Jag höll på att glida mig ur händerna, som det sista av allt som gjorde det. Det enda som återstod var att ropa på Gud. Var är du när jag behöver dig? ropade jag. Varför är du inte här? Ganska argt ropade jag det, och uppgivet, och desperat.

ANNONS

Det som hände då var att Gud bröt ny väg. Vägen gick, som så ofta, genom andra människor. Gud, som en gång har blivit människa i Jesus Kristus, använder fortfarande människohjärtan, människofamnar, människomunnar, människohänder och människofötter för att förmedla sin kärlek och sin närvaro. Andra grävde nya kanaler. Det fanns nya sätt att gå framåt. Jag hade inte kunnat komma på dem själv, och jag hade inte kunnat ge utan att först få ta emot, genom andra.

Det är Kristi Förklarings Dag på söndag. Kanske händer det dig också någon gång, att en annan människas blick eller ord eller handlingar låter dig se Kristus klarare och tydligare än tidigare, och hjälper dig bli mer och mer lik dig själv? Titta noga när det händer. Lita på vad du ser. Låt dig bäras. Du måste inte alltid kunna själv. Utan människor på jorden vore Gud hemlös och handlös. Men nu finns det människor på jorden, och Gud har både hem och händer.

ANNONS