Malin Ringfelter, präst  Valla församling, Tjörn, skriver Veckans Mellan raderna.
Malin Ringfelter, präst Valla församling, Tjörn, skriver Veckans Mellan raderna.

Vad är du bra på?

Vad är du bra på? Har du fått den frågan någon gång och känt dig tveksam till vad du ska svara? Eller har du kanske ställt den till någon annan som möjligen dröjt lite med svaret?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag vet inte vad ni har för erfarenheter, men jag upplever att det blir svårare och svårare att ge och få svar på den. Det handlar både om att det förändrats i det stora hela, men också om hur vi förändras i förhållande till vår förmåga att berätta om vad vi är bra på ju äldre vi blir.

Ett litet barn svarar ofta glatt och med stolthet i röst och kroppsspråk på frågan. Det är vanligt att det som de tycker om att göra är det som de anser sig vara bra på. De tar emot de gåvor och intressen de har fått på ett självklart sätt. Det är svårt att tvinga in barn i lek som de inte tycker om även om vi vuxna gärna vill försöka att påverka dem till att göra det som vi tycker är viktigare och mer korrekt.

ANNONS

Kanske måste vi fundera på om vi ska uppmuntra det som de har i sig mer och lägga tid och kraft på att lära sig om deras gåvor i stället för att försöka ändra på dem så att de blir mer som vi och försöka anpassa barnen till att passa in i våra bilder av vad som är bäst för dem. Kanske barnen då skulle kunna växa upp med tanken och känslan att de duger, att de passar in och faktiskt är bra som de är och med det som de kan.

Barnen behöver inte bli gamla innan de uppfattar att de inte är bra på rätt saker och aktiviteter och då kommer svaren mycket mer tveksamt och allt för ofta blir deras svar; ingenting. Unga människor kan ofta räkna upp massor av saker de inte kan och inte är bra på. I det blir de också osäkra på om de i sig själva duger till någonting alls. Synen på sig själv blir inte vacker och god utan i stället skapas oro och ångest om vad de ska göra och hur de ska bete sig i förhållande till andra.

Domen mot sig själv är hård och inte sällan drar de sig undan eller försöker omskapa sig själv till någon som passar in. Det blir till att lära om och byta beteende. Ge allt för att lära sig att prestera det rätta. Sport, skola, mode, tal, ägodelar, sex, känsloyttringar, likes och så mycket annat måste stämma i livet utanför hemmets väggar. Innanför ska också en hel del annat fungera i att vara ett duktigt barn i familjens liv och intressen.

ANNONS

Som vuxna borde vi kunna styra det här bättre, men jag vet inte om vi klarar av det så bra heller. Vi fortsätter att jämföra oss och måste högprestera på många områden för att hänga med. Inte ens som vuxna klarar vi av att skilja oss från mängden. Jobb, anseende, lyckade barn, vackert hem, resor, korrekta värderingar, fritidsintressen, rätt barhäng och rätten att i allt det vara lycklig och ta tag i sitt självförverkligande med böcker, kurser och ”bli yngre-träning”.

Det finns de bland oss som inte kan styra så mycket i detta själv. I ofrivillig ensamhet, arbetslöshet och fattigdom finns inte möjlighet till den tävling som pågår i att vara duktiga på, det av samhället styrda, rätt saker. Det finns de som helt enkelt är ruggigt bra på att överleva dagen. Hitta tak och värme, mat till sig själv och familjen, någon slags inkomst och värdighet. Kanske finns hos dem längtan och drömmar som är tydligare i förhållande till deras egna intressen och gåvor. Att få göra just det som de är bra på och vill få göra det. Jag vet inte.

Jag vet dock att många människor runt omkring mig inte mår bra. Prestationskraven och nödvändigheten i att vara med på banan, i det korrekta livet, gör människor sjuka och oroliga. I alla åldersgrupper, förutom möjligen hos de små barnen, finns det en osäkerhet om det är okej att göra det som en tycker om och att också säga att; det här är jag bra på.

ANNONS

Vad är du bra på? Har du ett svar och vågar du i så fall svara?

ANNONS