Catarina Svensson-Brodén.
Catarina Svensson-Brodén. Bild: Per Landén

Vad är en förebild?

Krönika. Catarina Svensson-Brodén, komminister i Dalabergs församling, skriver veckans Mellan raderna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Det är ganska vanligt att många av oss exempelvis har Nelson Mandela som förebild, någon som vågade stå upp mot apartheid och som själv blivit berövad sin frihet för det men ändå tänkte klart och förde människor framåt utan hat.

En sådan förebild är lätt att sätta på piedestal och det kan kännas omöjligt att nå upp till sådana ideal, och även att leva efter dem.

För mig är en förebild någon som går före, någon som förändrar normer och värderingar till det bättre och som sätter spår.

Margaretha Berndtsson är en förebild för mig. Personligen tänker jag på Margaretha när hon kommer med sitt leende, sin trygghet och sin hund, men också för mig som är uppväxt i Bohuslän så värdesätter jag hennes styrka och uthållighet som gjort vägen lättare för mig och andra kollegor.

ANNONS

Margaretha kunde jag möta överallt på väg till en kyrklig handling, alltid arbetande och i stort sett alltid med en varm utstrålning och spjuvern i blicken, djupet och allvaret fanns ändå alltid nära.

Jag kunde vara på en promenad i Stenungsund med min hund då hon dök upp med sin bil och hund, stannade till lite och pratade innan hon skulle göra ett hembesök någonstans. Hon var en ständigt arbetande präst och det var aldrig några suckar utan hon älskade sitt arbete – sitt kall. Hennes kärlek till Gud och människor kunde ingen missa, den bara fanns där.

När jag läste Bohusläningens artikel om Margaretha av Ulf Blomgren så blev jag rörd av att läsa om hennes historia. Margaretha var inte en människa som någonsin pratade med mig om det som varit.

Jag har aldrig hört henne prata illa om någon enda människa och inte heller beklaga sig på något sätt. Hon gick sin väg, den hon var kallad till. Utan att hon på något sätt sökte strid så öppnade hon vägen för oss som kom efter. Hon och Barbro Alvring är två mycket fina förebilder som byggt broar genom sin professionalitet, genom att fortsätta sitt arbete oavsett om det bara var män i mötesrummen på den tiden.

ANNONS

Med en stark kärlek till både Bohuslän och kyrkan redan som liten växte jag upp med bara manliga förebilder som präster. Det fanns mycket kärlek och undervisning, men jag trodde inte att det var möjligt att bli präst som kvinna. Det gör något med identiteten.

Det tog många år för mig att våga göra det jag längtade efter, att studera till präst och jag mötte då en helt annan tid än Margaretha gjorde. 2006 prästvigdes jag och då hade vägen öppnat sig för oss kvinnor, även om det i Bohuslän inte var så många så hade vi ett stort stöd. I dag är vi många prästvigda kvinnor och i Uddevalla möter jag i stort sett aldrig något annat än bara kärlek. En annan tid då könet inte avgör vad Gud vill göra genom oss, men det måste alltid finnas några som vågar gå före och med Guds hjälp bara fortsätter att göra jobbet.

Ett arbete som jag anar att Margaretha har gett allt för.

Jag är så tacksam för Margaretha och det viktigaste jag lärt från henne är nog arbetsglädjen, hur mycket hon tyckte om sitt arbete! Att inte låta någon/något ta den. Hur mycket hon brydde sig om alla människor hon mötte, hennes varma och trygga sätt att bemöta människor. Styrkan att gå den väg Gud kallat henne till!

ANNONS

En förebild. En varm präst med glimten i ögat. En trofast tjänare för Guds Rike. En människa som vågat följa Guds väg även då det inte var bekvämt. Tack Margaretha!

ANNONS