Tove af Geijerstam, teologie studerande.
Tove af Geijerstam, teologie studerande. Bild: Lasse Edwartz

”Var inte rädd” är enkelt för en ängel att säga

Det kan kännas ensamt nu. Det blir nog inte som du tänkt dig. Du kanske inte fick rum bland de åtta någonstans i jul. Du kanske är ditt eget hushåll.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Maria är inte den lättaste jag vet att skriva om. Det blir så lätt idylliserat, förebilden blir så ouppnåelig, eller så blir det tvärtom en skildring av hederskulturens fasta grepp om unga kvinnor, svår att förena med glädje och lovsång. Men fjärde advent är hennes dag, och utan henne skulle det inte ha blivit någon Jesus. Det är som för oss allihop. Vilken relation vi än står i till dem som födde oss, så är det ett faktum att påminna sig om: Vi skulle, i bokstavlig bemärkelse, inte finnas utan dem, och nu finns vi.

Det kan kännas ensamt nu. Är det så här det ska vara? Jag tror inte det. Människor är tänkta för varandra, som sällskap, medvandrare och ibland som gåvor, på åtminstone lite närmre håll än vad som är möjligt och tillåtet nu. Kanske kan Maria, den mycket unga kvinna som under socialt oacceptabla omständigheter födde Gud, bli vår medvandrare den här sista veckan före jul. Kanske har hon något att säga om ensamhet, och om att bli ombedd att göra något som känns svårt, för andra människors skull.

ANNONS

Det är lätt för änglar att säga till rädda människor att inte vara rädda, har jag ofta tänkt. Lättvindigheten skaver lite i mig. För den som inte har varit rädd själv ligger det nog nära till hands att tro att rädsla är något man kan säga ”sluta med det” om och på så sätt få någon att inte vara rädd längre. För det mesta kanske just änglar behöver säga det för att de själva inte ska skrämma slag på oss, som ett slags akut brasklapp, ett snabbartikulerat ”Först vill jag bara skynda mig att säga att du inte ska bli rädd nu, utan lyssna på vad jag säger”. Men riktigt så där enkelt är det ju för det mesta inte för människor att låta bli att vara rädda.

Vad var det hon hörde? Vem hörde hon? Kanske var det, trots allt, en välbekant röst.

För att ett ”Var inte rädd!” ska landa i en människa behöver det sägas i en relation, av någon som går att lita på. Det vet den som någon gång har tröstat eller blivit tröstad, som har fått möta välgrundade eller ogrundade rädslor, alla lika verkliga, tillsammans med någon hen litar på och som litar på hen. Något fick Maria att, trots ensamhet och omöjligheter, lita på ängeln som berättade för henne att hon skulle bli ogift tonårsmamma i Mellanöstern under antiken. Vad var det hon hörde? Vem hörde hon? Kanske var det, trots allt, en välbekant röst.

ANNONS

Änglar är Guds budbärare. När jag läser den hebreiska bibeltexten är det påfallande ofta väldigt svårt att genom syftningar i texten riktigt urskilja om det är Gud eller Guds budbärare som talar. Kanske är det inte så för att ludda till det, utan för att klargöra, att det egentligen inte är så noga. Att det är en variant av samma. Det skulle kunna förklara Marias trygghet. Hon ställer några frågor, får tillfredsställande svar, och litar på det hon hör. Hon känner Gud. De har talats vid förr. Hon känner igen någon som hon litar på.

Här kan det kanske finnas något att hämta även för den konstiga adventstiden 2020. När det en människa behöver är tröst, och hjälp att slippa vara rädd, men när det är svårt att tänka sig sätt att få den hjälpen utan att få vara nära någon annan med kroppen, är det lätt att börja tro att det inte finns någon tröst att få. Det kan bli svårt att känna igen den man litar på. Ibland kan det till och med vara svårt att känna igen sig själv, och att lita på sig själv. Då är det bra att minnas att själva poängen med alltihop är att Gud blev människa. I någon mån är det något fortgående. Guds människoblivande innebär att människor kan ge Gud till varandra, och se Gud i varandra. Inte kropp mot kropp, i år, men ändå hjärta mot hjärta och blick mot blick.

ANNONS
ANNONS