”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”, är ett talesätt jag aldrig har hört någon ifrågasätta. Det finns knappast en by längre, vad har vi för verktyg att tillgå? Idag är det snarare slutna rum mellan de platser barnen vistas, är det dömt att misslyckas? Pedagoger kan redan i förskolan förutse vilka barn som kommer att få kämpa. Det innebär inte att de måste misslyckas, men det kan innebära det. Ändå finns inga resurser att sätta in. Föräldraansvar lyfts också. Varje gång undrar jag vad planen är när det inte räcker. Resurser saknas även här. Det finns föräldrar som inte har förmåga, då behövs stöd. Det finns föräldrar som kämpar för livet och det går ändå inte bra, då behövs också stöd. När föräldrar slår larm finns ingen hjälp att tillgå. När skolan slår larm, är det till socialtjänsten. Det vore bra, om socialtjänsten hade resurser till att ge stöd, det saknas, också. Inte ens små barn som kommuner omhändertar är säkra!
Det finns som i fallet med Lilla hjärtat barn som placeras i familjehem. De allra flesta familjer är fantastiska, att öppna sitt hem och sina hjärtan för att älska och skydda ett barn är beundransvärt. Frågan är vad de får för stöd och resurser. De ska kunna hantera biologiska föräldrar, samarbeta, utsättas för hot och hat och samtidigt trygga barnet. För ett barn där man bedömer att det inte finns någon möjlighet att återföras till biologiska föräldrar ska en vårdnadsöverflytt ske. I annat fall är det antingen de biologiska föräldrarna eller socialnämnden som är vårdnadshavare. Det är mycket krångligt för fosterhemsfamiljen att sköta allt runt barnet och ändå till exempel behöva underskrifter och godkännande av andra i allt som rör barnet. Regler säger att efter tre år bör en vårdnadsöverflytt ske. Ändå är det inte ovanligt att det tar 6 år och det kan fallera på en sådan struntsak som att socialtjänsten glömt att betala fakturan till tingsrätten.
Vid beslut att föräldrar skall lämna drogtest inför ett umgänge bör det inte vara möjligt att det sker utan test. Ändå händer just det. Vem skall skydda barnen, föra deras talan?
Lika galet är det att biologiska föräldrar gång på gång kan ansöka om hemflytt av barnet, trots att man utrett och uteslutit att förutsättningar finns. Varje gång tvingas socialen att starta en ny utredning. Det finns inget sätt att säga stopp, att det är nog nu. I detta finns barnet som blir allt mer otryggt och mister sin tillit till vuxna. När barn kan dö för att de flyttas till sina biologiska föräldrar trots att familjen de placerats hos protesterat, finns all anledning att, igen, ifrågasätta system och resurser. Vid beslut att föräldrar skall lämna drogtest inför ett umgänge bör det inte vara möjligt att det sker utan test. Ändå händer just det. Vem skall skydda barnen, föra deras talan? Om fosterhemsfamiljen gör det, kan de ses som bråkstakar och barnet flyttas därifrån.
Ett placerat barn som förlorat en förälder får barnpension. Kanske ska det på sikt kunna underlätta steget till vuxenvärlden. Körkort, första lägenheten eller studier. Extra svåra saker för den som efter sin 18 årsdag är helt ensam i världen. Men i vissa kommuner skall dessa pengar räknas av i ersättningen som familjehemmet får. Dessa små barn tvingas att bidra till sin egen försörjning för att kommunen skall spara pengar. Oavsett om det är små barn som placerats i trygga familjehem, eller äldre barn i andra typer av institutioner, saknas det en instans som ser till barnens bästa. Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag. Den säger att: ”Alla barn är lika mycket värda. Ingen får behandlas sämre. Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa.”
Hallå, det är dags nu – vi måste kämpa för varenda unge!
