”Omtanke och kärlek skapar styrka och motivation att orka gå vidare.”
”Omtanke och kärlek skapar styrka och motivation att orka gå vidare.” Bild: Edvin Bergström

Vilka verktyg har vi gett våra barn

”Nu gäller det att snabbast möjligt roffa åt sig de sista slantarna i kistan innan välfärden går helt i graven”, skriver Bohusläningens krönikör Ulf Michal.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Planeterna står i fel position skulle en astrolog säga om världsläget just nu. Själv påstår jag makteliten står i fel position just nu. Maktelitens genomsnittliga inkomst i relation till industriarbetarlönen nu är på den högsta nivå som uppmätts under en drygt 70-årig undersökning, och skillnaderna bara ökar. Det är som om vi kommit till insikt om att tråden vi balanserar på är skörare än vi trodde och att nu gäller det att snabbast möjligt roffa åt sig de sista slantarna i kistan innan välfärden går helt i graven.

Det är så mycket vi har att bekymra oss över så att snart finns det väl ingen längre som orkar bry sig överhuvudtaget. Jag ska villigt erkänna att jag sällar ställer mig till den skara av uppgivna individer. Jag bidrar inte mycket till någon förändring. Egoismen, girigheten och missunnsamheten har tagit ett strupgrepp på vårt land, och jag känner det som att det finns väldigt lite som jag kan påverka.

ANNONS

Jag har istället börjat bry mig mer om den lilla världen, mitt privata, mina vänner och familj. De som betyder något för mig i stunden. Människorna som får mig att må bra. Så plötsligt inser jag att det kanske är just det som det handlar om. Att vi alla borde ägna mer tid åt de vi älskar, de som finns i vår vardag.

Förändring börjar ju inifrån. Omtanke och kärlek skapar styrka och motivation att orka gå vidare. Jag vill ge mina barn det. Jag vill att förändringen skall börja inifrån, hos dem själva. Kan det vara så simpelt verkligen? Att vi helt enkelt måste ägna mer tid åt våra barn och våra kära? Att vi ger dem verktygen som heter kreativitet, empati och omsorg. Att sitta med sin mobiltelefon och swipa för att skapa sig en världsbild är väl ändå det sämsta verktyg som vi gett våra ungar? Jag ser på min nioåriga dotter, som sitter i soffan med sin mobil.

– Hallå, det är vår ute, säger jag och sliter mobilen ur hennes hand.

– Nu tar du och jag en promenad i solen och verkligheten, fortsätter jag.

– Men åhhh, suckar hon.

–Ja, kom nu!

ANNONS

Vi öppnar ytterdörren och vårsolens varma strålar möter våra ansikten. Jag tar hennes lilla varma hand i min. Vi börjar gå längs grusvägen mot Bjursjön. Först är hon märkbart sur och vi säger inte mycket till varandra. Men efter ett tag märker jag att hon börjar mjukna. Så börjar vi prata. Jag berättar om när jag var liten och vad jag gjorde på somrarna. Hon lyssnar engagerat och jag känner att det är precis så här det skall vara.

Det blåser fortfarande lite kallt i vårvinden och jag lånar henne min jacka. Lägger den över hennes små axlar. Här går vi nu under vårsolens bleka strålar. Plötsligt existerar ingenting annat i världen än vi två. Jag tror att vi båda känner ett litet lyckorus av att bara finnas till. Planeterna står ju i helt rätt position skulle jag nog påstå, och världsläget skiter vi högaktningsfullt i just den minuten.

LÄS MER:Det finns bara ett sätt att vända på den dystra utvecklingen

LÄS MER:Många har fått betala för att lille Putin ska bli tillfredsställd

LÄS MER:Att dö av bitterhet är inget alternativ

ANNONS