Martinho Escudeiro är uppväxt i Alcains, en av de stora portugisiska stenhuggarorterna. Han började arbeta som nioåring med att vakta får, men redan som 14-åring, innan skolan var avklarad, började han slå kilhål, precis som många bohuslänska pojkar fick göra.
Han började med enklare sysslor men lärde sig grunderna i sitt framtida yrke, de som skulle föra honom till Sverige. När han väl lärt sig hugga sten var det dags för två års militärtjänst och den gjorde han i Mocambique.
– Jag var van vid värme från Portugal men där nere var det ännu varmare och otroligt fuktigt.
Han fortsatte sedan i stenbrottet i Alcains där graniten var ganska lik den svenska.
Ville tjäna mer Genom Invandrarverket fick Martinho och hans kamrater veta att det fanns jobb i Sverige, jobb som gav mer betalt.
Arbetsgivaren Kullgrens Enka i Uddevalla sökte 50 stenhuggare. På stationen i Uddevalla togs de emot av ingenjör Stömsten som satte dem på bussen till Malmön.
– Vi kom dit en junidag klockan fyra på morgonen och solen höll på att gå upp, minns Martinho.
Martinho och flera andra kom att bo i ”Bracka” vid Bygdegårdsgatan. Malmön saknade kommunalt vatten och avlopp. Vatten pumpade man från en brunn i närheten och bar in i lägenheterna.
När Konsum öppnade nästa dag köpte man mat utan att kunna ett ord svenska.
Det nya putshammaren Portugiserna hade med sig något av ett hemligt vapen hemifrån. De svenska huggarnas putshammare var fyrkantig i slaget medan de portugisiska var päronformade.
– Hur man än slog så träffade man stenen, förklarar Martinho. Det tog dock många år innan de svenska stenhuggarna började använda nymodigheten
Martinho förstod snart att han snabbt måste lära sig svenska. Han gick på kvällskurs och försökte alltid tala med svenska kollegor. Med tiden blev han något av en talesman för portugisiska huggarna.
Av dem som kommit med till Sverige reste några hem ganska snart och det var för att de inte kunde lära sig språket.
– All sten var inte bra att hugga på ackord, säger Martinho. Jag försökte kompromissa med att få lite extra betalt för sämre sten men det var svårt för förmännen, som skulle vara lojala mot bolaget och samtidigt ha goda relationer med stenhuggarna.
Fick jobb i Rixö Under några år arbetade Martinho och två hans kamrater i Rixö. Där fanns den bästa graniten i Bohuslän. Portugiserna bodde enkelt och maten handlade man i Elsas Livs. Mycket kunde de förklara på svenska men det var svårt för Elsa att förstå att portugiserna ville ha bröd som inte var så sött. Hur de än försökte kom Elsa med sirapslimpor.
1970 var en mycket kall vinter och isen låg så det gick att gå till fastlandet.
– Vi var några som gått på isen till Lyse. När vi skulle gå hem hade en stenlastad båt brutit en ränna och vi fick ta oss hem via Hallinden. När jag ringde till Portugal och berättade för min fru att det var tjock is på havet trodde hon att jag skojade med henne.
Efter utflykten till Rixö hämtade han sin familj i Portugal och bosatte sig på Malmön, denna gång i före detta kommunalhuset. I mitten av 70-talet lade man ner stenproduktionen på Malmön.
Evjasten i egna huset Flera av Malmönhuggarna började hos Kooperativa i Evja och där jobbade Martinho fram till pensionen. Han köpte också ett eget hus. De som ägde huset hade skrivit i testamentet att det inte fick säljas för att bli sommarbostad. Huset var typiskt för bohuskusten med stenblock som mur i bottenplan.
Han byggde en friggebod med sten från Evja och vid entrén finns en pelare med vridna ränder som Martinho skapat. Konst säger många, hantverk säger Martinho.
Intill finns Martinhos eget lilla stenbrott med huggtunna,råblock och verktygen. En hög vackert huggen smågatsten (knott) visar Martinhos fritidshobby.
Hus kvar i Portugal Stenhuggaryrket har gått över till hans två pojkar, detta utan att pappan påverkat dem.
Martinho har inte släppt kontakten med sitt gamla hemland och han har ett hus kvar därnere.
– Förr åkte jag ner på sommaren men det är för varmt när man vant sig vid det nordiska klimatet säger han. Därför blir det resor under vinterhalvåret när det är svalare.
Det är nu klart att Martinho och hans maka stanna i Sverige för gott.
Bor. Hästedalsvägen, Bohus-MalmönFödd: Alcains, PortugalFamilj: Maka Clothilde. fyra barn, barnbarnSom ung: Soldat i MocambiqueYrke: StenhuggareTill Malmön: 1993Introducerade: Den runda putshammarenArbetat: Malmön, Rixö, EvjaDen finaste graniten: Finns i BrastadPortugal: Har kvar sitt gamla husMedverkade: I tv:s film om den bohuslänska stenindustrinMissnöjd: Att Malmön ej fick ha kvar sin distriktsköterskaAktuell: Fyller 70 år den 26 februari
