Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

”Idrotten är djupare än bara skidor och stavar”

Gråter du ibland? Det gör jag. Ibland för att jag är ledsen. Ibland för att jag är glad. De senaste veckorna har jag gråtit en hel del av lycka. De som har fått mig att gråta är ett gäng tjejer. Stina Nilsson, Frida Karlsson, Charlotte Kalla och nu senast Hanna Öberg.

För dig som är totalt ointresserad av sport så är det ett gäng längskidåkare, samt skidskytten Öberg. Samtliga nyblivna guldmedaljörer. Vad är det som gör att jag gråter då? Det är deras inställning till att alltid vilja vinna. Att i alla lägen gå för seger. Att gräva djupt i sitt innersta och aldrig ge upp. Att ge allt!

"De kämpade för varandra, för sitt lag"

När jag under VM i längdskidåkning och skidskytte följt dessa fantastiska människor så berör de mig på djupet. Jag tror att orsaken just är den att de vägrar att ge upp. De vet att de har mer i sig än de tror eller känner och de är villiga att betala priset i överlåtelse och smärta. För de vet att det väntar en belöning på andra sidan.

En guldmedalj och en vinnarkrans. Speciellt vackert var det i lag-stafetten som Sverige vann. Stina Nilsson sätter ord på min känsla när hon säger i segerintervjun: ”I dag dör jag hellre än kommer tvåa!”. De kämpade för varandra, för sitt lag, för sitt land. Och de vann.

Kom igen, säger du. Det är ju bara sport. Men för mig är det mer än bara sport. Att bevittna hur människor ger allt för något som de tror på. Att se hur några sliter i sitt anletes svett tillsammans för varandra. Att uppleva den enorma glädjeexplosion som kommer av att till slut lyckas uppnå sitt mål.

"Vinnarinstinkten är enorm"

Det är mer än bara sport. Det blottlägger något av det finare som Gud skapat i människan. Vinnarskallen. Det finns en inneboende kraft i vinnarinstinkten som är enorm. Den kan tyvärr ibland uttrycka sig i själviska ambitioner, egoism och utnyttjande av andra. Men i sitt rätta element kan vinnarinstinkten skapa underverk.

Ska en pastor verkligen bry sig om trams som idrott, tänker du? Det finns ju faktiskt människor som lider och är i nöd. Det är precis dit jag vill komma ...

Tänk om vi alla kunde anamma samma lagkänsla, samma vilja att kämpa för varandra, samma inställning till att besegra motståndet. Då skulle lidandet i världen vara ett minne blott. Då skulle du och jag inte bara sitta bakom tv:n och ha åsikter om hur saker borde göras. Hur svälten i Afrika ska utrotas. Hur våra politiker borde agera. Åsikter, åsikter, åsikter.

Låt oss i stället kämpa tillsammans! Gör något i stället för att bara tycka till om det andra gör. Om du ger av dina shoppingpengar till att utrota svälten. Om du står upp på din arbetsplats och är en motkraft när skitsnacket är igång. Om du besöker din ensamma granne. DÅ är kampen igång. DÅ börjar vi kämpa tillsammans. DÅ kommer vi en dag att få dansa segerdans tillsammans nere vid mållinjen.

"Kämpa och ge aldrig upp"

Därför slår idrott an en sträng i mig som är djupare än bara skidor och stavar. Det handlar om vårt öde. Vår kallelse. Själva orsaken till att vi existerar. Vi lever för att vinna över det onda. Vi finns till för varandra! Jesus säger i bibeln att det viktigaste för oss människor är att, för det första, älska Gud.

För det andra, att älska människor. Jesus gav allt för oss, till och med sitt eget liv. För att vi skulle få ett exempel att se upp till. Vi är skapta att leva för Gud och för varandra. Vi existerar för att tillsammans kämpa ner mörkret på jorden och vinna. Låt oss kämpa tillsammans. Kämpa och aldrig ge upp.