Intresset ledde henne till jobbet med hundar

Maria Lundin är en av fyra ledarhundskonsulenter i landet, anställd hos Synskadades riksförbund. Hon är också en av de två personer i landet som gör slutprovsbedömning av blivande ledarhundar för synskadade.

Hon har haft flera egna hundar som hon tävlat med. År 1990 bestämde hon sig för en yrkesmässig satsning på hund- banan.

– Jag började på en lärlings- utbildning vid hundskolan i Kungälv hos dressören Sven Järverud, berättar Maria. Där tog jag examen som hunddressör efter tre år.

Efter utbildningen fick hon fast jobb på hundskolan och fann att utbildning av ledarhundar passade henne bäst. Ett par år senare fick hon anställning vid Hundskolan i Sollefteå.

– Då fick jag jobba hemifrån Nöthult vilket passade mig perfekt. Här är det nära både till natur och stadsmiljö för träningen av hundarna.

I det jobbet tränade hon fyra till fem hundar i drygt ett halvår per hund. Nästa steg kom när hon gick till Synskadades riksförbund, SRF, som ledarhundskonsulent.

– Jag siktade nästan direkt på att bli slutprovsbedömare och det blev jag efter några år. Nu arbetar jag som sådan, bland annat med uppgift att matcha ihop hund och förare. Det finns fyra leverantörer av hundar i landet och en uppgift är att testa de hundar som ska bli ledarhundar.

Att hålla kurser och annan utbildning hör också till jobbet. Det finns närmare 300 personer i landet med ledarhund. Labradoren är den ras som används mest.

– Inom SRF utbildar vi 35 nya ledarhundar per år. Kostnaden för utbildning av en hund beräknas till cirka 300000 kronor. En hund kan arbeta hos sin förare i omkring tio år, säger Maria.

– Vi har även börjat arbeta med ledarhundar för personer med dövblindhet. För att kunna kommunicera med dem har några kolleger och jag utvecklat ett taktilt språk, vilket har skett i samarbete med Nationellt kunskapscenter för dövblindhet.

Efter studenten med inriktning på social service hemma i Uddevalla utbildade Maria sig till under- sköterska och arbetade inom sjukvård och rehabilitering några år.

– Pappa Gunnar ville att jag skulle bli sjuksköterska, men jag hade andra planer. Hundintresset hade jag ju med sen barnsben och det var det jag ville utveckla, säger Maria, som i sitt yrke genom åren dresserat minst 140 hundar.

– Nu trivs jag mycket bra med mitt varierande yrke även om det knappast finns någon reglerad arbetstid, utan jag är tillgänglig nästan jämt. Ingen vecka är den andra lik och jag planerar jobbet själv.

– För mig är det här snarare ett kall än ett jobb. Den stora utmaningen är att utbilda föraren och hunden tillsammans och få dem att förstå varann.

När hon inte jobbar är Maria pysslig av sig. Sysslar gärna med scrapbooking och älskar hem- inredning. Emellanåt händer det att hon tar fram gitarren och sjunger en stump.

Håkan Sannebro