Urho kom till Sverige som ett av alla krigsbarn

– Vi kunde inte språket och förstod nog inte så mycket av vad som hände. Det var tur att Veikko var med, han var fyra år äldre och var ett stöd för mig, berättar Urho, som anpassade sig mycket väl i Sverige.

Så bra att han efter att ha varit tillbaka i Finland några år i vuxen ålder återvände till Sverige för att stanna för gott.

Från Karelen

Urho föddes i norra Karelen nära ryska gränsen på en ort där det fanns och finns en koppargruva. Fadern var gruvarbetare och dog ung, vid 39 års ålder.

– Mitt första minne är från pappas begravning år 1941. Just då kom ryska bombplan och bombade gruvan så vi fick springa till skogs och gömma oss.

När fadern dog hade Urho två bröder. Hans mamma var gravid och kunde inte klara hela familjen utan Urho och Veikko sändes till Sverige. Modern dog några år senare, också bara 39 år gammal.

Urho kom till Karl och Ellen Andersson i Brasäter. De hade sex egna barn, alla äldre än Urho. Familjen flyttade efter en tid till Edstena.

– Jag kallade dem mamma och pappa redan från början. Jag lärde mig svenska rätt fort och glömde samtidigt bort finskan. Jag anpassade mig bra, trivdes hos familjen och gick ett par år i skolan.

Bara positiva efrarenheter

Det har skrivits mycket om hur svårt det var för en del krigsbarn att bryta upp från familjerna i Finland och skickas till Sverige. Urho har inga sådana erfarenheter.

– Tvärtom, jag har bara positiva erfarenheter av att ha varit ett krigsbarn. Jag är både finne och svensk och är speciellt glad över att jag har kvar finska språket. Jag talar och skriver flytande finska fortfarande efter alla år i Sverige, säger Urho.

Efter fem år i Edstena återvände han till Finland och bodde hos en moster i Tammerfors.

– Då hade jag glömt finskan och fick lära mig språket på nytt. Men det gick bra, jag gick i skolan och tog realexamen.

Han gjorde sin militärtjänst och återvände till Sverige 1958.

– Vid den tiden hade Finland börjat återhämta sig lite trots de enorma krigsskadestånden. Men det var fortfarande dåliga tider och ont om jobb.

– Jag hade ju trivts så bra i Sverige och ville tillbaka. Så jag åkte till Trollhättan och blev bilbyggare på Saab, där vi gjorde den så kallade Stallbackamopeden.

Innerst inne finländare

I det fortsatta yrkeslivet blev Urho chaufför och körde både långtradare och buss. Som chaufför hos Ödeborgs buss körde han turistresor.

– Det blev resor till många länder i Europa. Jag körde till och med till Sovjet ett par gånger.

Urho är både svensk och finsk medborgare. Han miste dock sitt finska medborgarskap år 1975.

– Men jag blev finsk medborgare igen, det var väl 10, 15 år sedan. Detta enligt en särskild lag som gjorde att krigsinvalider och krigsbarn hade rätt att bli finska medborgare igen, berättar Urho.

– Innerst inne är jag förstås finländare. När Sverige och Finland möts i hockey eller Finnkampen håller jag på Finland. Är inte Finland inblandad håller jag på Sverige.

Urho har återvänt till Finland många gånger under årens lopp och besökt hemtrakterna i norra Karelen. Senast i somras var han och sambon Barbro i Helsingfors och hälsade på svägerskan Seija.

Urho är medlem i Högsäters SPF och spelar boule med Högsäters bouleförening. Och så badar han bastu varje lördag i den egna vedeldade lilla bastun.

– Bada bastu är ju ett måste för varje riktig finländare, säger Urho Sinkko.

Håkan Sannebro