Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Catarina Svensson Brodén, komminister i Dalabergs församling, skriver veckans Mellan raderna.

Äntligen advent

Det är äntligen advent! I den mörkaste tiden på året kommer den tid då vi tänder mest ljus. Helt logisk.

Mitt i rusningen och kraven finns möjligheten att stanna upp, tända ljus och mysa. Det är tid att förbereda sig, landa och reflektera. Kanske gå djupare, våga prioritera det andliga.

Julen borde vara det allra mest andliga vi har men ibland känns det som om det kommersiella tar över och skapar stor stress och krav på våra lyckomallar. Ibland är det faktiskt så att juldagen upplevs som den allra skönaste, då vi reflekterar över hur allt blev och letar några ljusa chokladbitar i den halvätna Alladinasken. Den stunden då vi låter verkligheten vara som den är och möter oss själva i vår längtan.

Juldagen är också något helt annat. Den dag då Gud blir människa för att komma närmare oss, den dagen då kärlek triumferar. Julevangeliet vittnar om hur svårt det kan vara att mitt i allt hitta ett rum. Julevangeliet är ingen berättelse som passar in i mallen men den är en berättelse om att Gud sände sin son till oss för att rädda oss. Kanske också ifrån alla mallar och hjälpa oss att hitta vårt eget sätt att leva. Vårt eget sätt att närma oss Gud.

Advent är en bra tid för detta, att närma sig både Gud och oss själva. Advent betyder ankomst –Herrens ankomst – och hela denna period fram till jul handlar om att förbereda sig, att vänta. Det senaste ordet är ju inte ett modeord precis, vänta ...

För längesen sen så förberedde man sig i Sverige genom att fasta. Julfastan kännetecknade just den tid när det var som mörkast före jul. Julfastan speglade påskfastan och på palmsöndagen läste man samma evangelium som på första advent: När Jesus rider in i Jerusalem.

Ljusstaken med fyra ljus som vi har i dag kom inte förrän 1920-talet till Sverige. Grunden lades på Ersta Diakonigård där man tände ljus i granen.

Fasta gör många kristna än i dag före Jul. När man fastar så avstår man från något för att vinna något annat. Det handlar om att förbereda sig, att våga ta tid för reflektion och bön. Våga stanna upp lite i livet som annars snurrar allt fortare. Att närma sig Gud på sitt eget vis och lyssna inåt. Släppa det yttre för en stund.

Det är en skön balans att mitt i tiden med alla avslutningar, glöggbjudningar och julbord få gå hem och sätta sig i soffan. Kanske lyssna på musik, söka bra existentiella poddar, läsa Bibeltexterna runt denna tid, gå till kyrkan och kanske bara tända ljus och sitta alldeles stilla och bara låta friden få omsluta dig. Träna på att bara vara.

Gör det du känner som för dig närmare mysteriet, närmare Gud.

Ha inga som helst prestationskrav utan sätt dig bara och andas, se alla ljus i mörkret.

Gud ligger inte på sofflocket men vi kan få göra det i advent.

Låta Guds ande få verka i oss precis där vi är i våra liv.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.