Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Ett jubileum väl värt en bakelse

Vi klev av på centralstationen i Stockholm och tänkte äta frukost på ett konditori. Det var fredagen den 21 september. På en Facebookuppdatering ser jag att denna dag är en högtidsdag. Så till smörgåsen och koppen med te beställer jag en bakelse. Min fru ser lite tveksam ut men jag förklarar vad vi ska fira.

För 170 år sedan samlades en liten skara män och kvinnor i en liten stuga på västkusten och bildade den första frikyrkan, en baptistkyrka. Unikt för denna rörelse var att man kämpade för rätten till religionsfrihet, rätten att få uttrycka det man trodde på, även om staten omfattade en annan tro.

När man bildade denna församling, bildade man en av de första demokratiska föreningarna i Sverige, där alla hade en röst oavsett om man var kvinna eller man, fattig eller rik. Och för detta förföljde man av både stat och den dåvarande Svenska kyrkan.

Tack och lov har det hänt en del mellan våra kyrkor sedan dess. Ibland får jag höra om kyrkans inskränkthet, speciellt om det vi kallar frikyrkan. Jag säger inte att allt hos oss är bra. Det finns ibland trångsynthet, men det finns också ett genuint arv av medmänsklighet, en känsla för varje människas värde och en lång erfarenhet av demokratiskt tänkande och handling. På vår senaste kyrkokonferens började vi använda en konsensusmetod för att fler röster ska bli hörda när vi tar beslut.

Att få vara en del av en rörelse som tror på en Gud som älskar varje människa är en fantastisk förmån. Likaså att få dela en gemenskap som tror att förlåtelse, försoning och förändring är möjlig för varje människa. I denna gemenskap har jag fått förmånen att vara pastor, få dela gemenskap med människor med olika bakgrund och erfarenheter. Här får jag möta barn, ungdomar och vuxna och samtala om tro, stärka självbild och ge redskap för medkänsla för andra. Här får jag vara med att lägga en grund för religionsfrihet och respekt för varandras tro eller avsaknad av tro.

För mig är det stort att vara del av en kyrkorörelse som vill verka för allas lika värde, som vill ge utrymme för både vuxna och barn. En rörelse som engagerar sig i människors utsatthet både här i Sverige och internationellt. Under min uppväxt fick jag möta detta engagemang och jag fick möta en kristen tro som ville göra skillnad i människors liv.

Självklart finns det mycket trångsynthet i en sådan här rörelse och människor som tycker att de alltid har rätt. De får man leva med. Men vi tar fortfarande alla beslut gemensamt och de högsta beslutande organet är fortfarande församlingsmötet, inte styrelsen.

Allt detta tänker jag på, inför ett enkelt jubileum, en vanlig fredagsförmiddag. Därför köper jag en bakelse.

“Vill du dela den med mig frågor jag hustrun igen” och hon tar en bit av läckerheten.

Du kanske undrar var det var för en bakelse. Det var min favorit, en Napoleonbakelse, och den ser man inte så ofta.