Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Har du gått och blivit hastig?

Äntligen är det fastetid. Min andliga mamma, hon som blev satt med uppgiften att lära mig allt jag behövde när jag vid 30 års ålder började tro på Gud, lärde mig bland annat att kyrkoårets växlingar skulle komma att betyda allt mer för mig med tiden. Så har det verkligen blivit.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det skenbart cirkulära kyrkoåret med de stora högtiderna som någon sorts milstolpar, återkommande år från år, blir till en spiral, därför att samma händelser, samma tidsperioder, möter mig på nya sätt, med nya lager och nytt djup, varje gång.

När jag tänker tillbaka på förra årets fastetid så märker jag att fastefunderingarna ser jämförelsevis lite annorlunda ut den här gången. Det gjorde de förmodligen förra året också, och året innan dess. Den spiralformade tiden ger spiralformad växt och utveckling. Upprepning, fast nytt. Utblick, men inblick, samtidigt. Inblicken för att inte fastna på ytan, utblicken för att inte fastna i sig själv.

ANNONS

Det har hänt vid rätt många tillfällen den här vintern att jag har hört min inre ent prata allvar med mig. Nu blev det litterär referens: Enterna är J R R Tolkiens uppdiktade sagofigurer. De är stora, mycket saktmodiga varelser i trädskepnad. De är på långsam vandring för att söka efter den hemplats de irrat bort sig från, och de entiskor som stannade kvar där. De präglas av längtan, men inte av brådska.

Min inre ent frågar mig med ojämna mellanrum och omisskännlig pricksäkerhet: ”Har du gått och blivit hastig?”

Och det har jag nog. Det har varit en ganska irritabel säsong, det här. När jag var sex år var det min värsta pubertet, så säger min mamma, och eftersom hon är min mamma så tror jag det är sant. Hon klippte ut det inre aluminiumlocket i en leverpastejask och satte upp det ovanför min säng. På de där aluminiumlocken fanns det förnumstiga visdomsord, helt jämställda leverpastej i sin irriterande uppbygglighet. Det leverpastejlocksvisdomsord som hon ansåg vara som klippt och skuret för mitt sexåriga jag kan möjligen vara det även för Tove, 43. Det löd ”Retar du upp dig på ting som är små, är du ej mycket större än så”. Blå text inom blå ram på aluminiumbotten. Aluminiumbrytning är skadlig för miljön, faktiskt.

ANNONS

Jag har gått och blivit hastig, någonstans utanpå eller inuti den förmåga till eftertanke som trots allt finns hos mig. De snabba klickens tidsålder har gjort mig snabbklickad och snabbtänd. Känslan av hastigt uppkommen irritation har till och med ett ljud; den låter som de fem klicken i rask följd när man sätter på en gasspisplatta.

Vägen måste vara kärlekens väg, för annars skulle den leda bort

Min plan är att låta det där omisskännliga ljudet bli en varningssignal. ”Vänta lite. Du irrar nu, och du irrar hastigt. På det här viset kommer du inte dit du ska. Du ska hem. Hemvägen är belyst av längtan, inte av brådska. Tillbaka på Vägen. Gör något i kärlek, om du kan. Om du inte kan, så minska hastigheten och fokusera om. Hitta centrum.”

Centrum är inte jag. Det är Gud, alla goda gåvors givare. Vägen måste vara kärlekens väg, för annars skulle den leda bort. Askes och självplågeri är inte poängen med fastan, tror jag – snarare själva omorienteringen till Gud, att låta den ske oftare, att sänka sin inre hastighet, att därmed komma att irra mindre och längta mer.

Att fokusera på Gud, och därigenom få tid och kraft att hjälpa andra. Att i lite större utsträckning kunna stå ut med de yttre tecknen på världens trasighet, men att inte ge upp om vetskapen att allt ska bli helt, att vi alla ska komma hem. Fastan får sin riktning inåt i mig, men den stannar inte där, utan har sina mål vid korsets fot, vid den tomma graven, i att vi alla en gång ska bli samtidigt våra sanna jag och ett sant vi.

ANNONS
ANNONS