Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Jag har lärt mig hantera rädslan

Jag har haft ett nära vildsvinsögonblick på cykel. Ännu närmare om jag bara vågat stanna.

På vägen norr om Uddevalla pendlar jag med bil eller cykel. Vid flera tillfällen har jag fått stanna för att släppa över vildsvin. Varje gång det skett har jag efteråt tänkt att det där skulle jag ju ha fotograferat. När jag cyklat samma sträcka har jag varit rädd för den dagen när jag, cykeln och vildsvinen möts.

Så händer det en sen kväll. I den ljusbubbla som mitt starka cykelljus skapar hör jag ljud snett bakom mig, det rasslar i asfalten. Jag vänder mig om och ser ett vildsvin 1,5 meter bakom mig som förtvivlat försöker vända. Det är i det ögonblicket jag inser att detta vildsvin är nog lika rädd för mig som jag är för vildsvinen. Den insikten hjälper mig att få rädslan att delvis försvinna.

Är du inte rädd när du ska möta dem som sitter på häktet, frågar människor när de hör att jag arbetar där en dag i veckan. Jag har aldrig känt mig rädd där, jag vet att jag inte är ett hot utan en möjlighet till ett enkelt samtal. Kanske är det någon av er som sitter på häktet som läser mina raderna just nu. Jag hoppas verkligen inte att vi ska känna oss rädda när vi möter varandra.

Nu är jag en människa med mycket rädsla i mig. Rädsla för att jag människor ska upptäcka min okunskap, rädd för att ringa i telefon till okända människor, rädd för nya situationer, rädd för min egen blyghet. Jag har hittat strategier för att hantera min rädsla, handlingsplaner som gör att jag inte låter mig styras av rädslan.

Jag har lärt mig att lite rädsla är bra, den gör att vi aktar oss för bilar när vi kliver över gatan, att vi inte lägger handen på spisen för att den kan vara varm. Men när rädslan hindrar oss blir den ett bekymmer. Jag ser det i sammanhang där jag rör mig. När människor kommer som har ett annorlunda sätt än vi andra, när människor ser ut på ett annat sätt blir vi oroliga. Hur ska vi göra nu?

Ofta kan vår strategi bli att vi sluter oss samman med dem vi är trygga med och det gör egentligen att rädslan bara fortsätter. I vår värld och vårt samhälle löser en del människor rädslan med våld och visar sig på det sättet starka. Vår alldeles vardagliga rasism tror jag bygger på en rädsla för människor som vi egentligen inte känner och som inte passar in i våra mönster. Så tycker jag en massa saker om människor från andra kulturer än min, bara för att jag saknar kunskap och är rädd för mötet. Och när vi omedvetet delar den rädslan med fördomsfulla ord låter vi rädslan för de andra växa.

Jag ger dig några frågor du kan fundera på i dag:

Vad är du rädd för? Hindrar det dig i ditt liv? Vad skulle du kunna göra för att möta din rädsla?

Jag älskar skogen, är scout och sover gärna i vindskydd. Samtidigt är jag rädd för att jag ska möta okända djur. Tänk när jag första gången i mörkret hörde ett rådjur skälla och trodde det var någon stor ilsken varg och min hustru berättade att det bara var ett rådjur.

Jag tänker fortsätta möta okända människor även om jag är osäker och jag fortsätta cykla i skogen på kvällen för att övervinna min rädsla för skogens djur, medveten om att det egentligen är bilarna runt omkring mig som är det verkligt farliga. Men bilarna är jag inte rädd för. Märkligt!