Tankar och böner gäller inte bara anhöriga till dem som dödades utan också dem som skadades fysiskt eller psykiskt och kanske får lida under lång tid. Vi ska inte heller glömma deras anhöriga. Att i sin närhet ha någon kär som lider är den mest krävande formen av medlidande.
Ibland säger vi i vår vanmakt att vi saknar ord. Ord för tröst, medkänsla och hopp. Då får blommorna och kramarna tala, ge uttryck för det vi ville ha sagt.
Egentligen saknar vi inte ord. Vi har ord från Gud. Från barmhärtighetens, kärlekens och all trösts Gud. Men ibland blir vi för blyga eller tafatta för att ge dem vidare. Vi behöver hjälp av dem som kan visa oss på Guds ord, som kan förklara och beröra.
Jag tänker på en sådan. Han hette Roos.
Går man Drottninggatan i motsatt riktning mot den som terroristen körde, kommer man till en backe. Till vänster ligger Blå Tornet. Där kan man besöka en berömd författares hem. När denne dött 1912 kom ärkebiskop Nathan Söderblom dit. Han tittade på nattygsbordet. Där låg en Bibel och en andaktsbok: M F Roos ”Huslig Andaktsbok innehållande Morgon- och Aftonbetraktelser för hwar dag i året”, med många marginalanteckningar och understrykningar. En betraktelse var särskilt flitigt läst. Den utgår från bibelordet: ”Om vårt hjärta fördömer oss är dock Gud större än vårt hjärta och vet allt”.
I dag ser vi ofta detta bibelord i starkt förkortad form: Gud är större. Oavkortat är det mer trösterikt. Uppen-barligen behövde den berömde författaren ofta åter- komma till detta. Han hade skrivit sådant som sårat kristna, men hade kommit på en damaskusväg och – efter vad vi kan förstå – hade Jesus sökt och funnit honom.
Författaren var August Strindberg. Söderblom läste bibelordet vid graven på Norra kyrkogården. Där står ett enkelt kors med orden O crux ave spes unica – O kors var hälsat mitt enda hopp.
Prästen Magnus Friedrich Roos levde i Württemberg på 1700-talet. Han lästes av många, särskilt på västkusten, men också som vi sett på Drottninggatan i Stockholm.
Roos sista arbetsplats var ett före detta kloster i Anhausen, där han bodde till sin död 1803. I arbetsrummet på andra våningen finns ett reglage så att han kunde fjärröppna porten en trappa ner för att släppa in besökare.
Så tror jag att Roos, fast han når oss från en fjärran tid, kan öppna dörrar till Guds ord inte bara för vår egen del utan också för att vi ska ge vidare.
Ett hinder har varit ålderdomligt språk. Jag har därför gjort en ny översättning från originaltexten av 31 betraktelser. Boken som just kommit från tryckeriet har fått titeln ”Med doft av salighet”.
Det har doftat av rosor på Drottninggatan. Vi behöver doften av salighet som motkraft till ondskans dunster.
När vi känner oss maktlösa och svaga får vi påminna oss Jesajas ord som Matteus citerar om Jesus: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte.
