Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tove Af Geijerstam krönikör

Vägarbete pågår

Den där skylten skulle ha sin plats utanför varje gudstjänstlokal, tycker jag. Bered väg för Herren! Låt bergen sjunka. Låt dalarna höja sig. Spräng hindren! Inte för att allting ska bli vackert och idylliskt, vykortspittoreskt.

Till sådant behövs ju berg och dalar och diverse tjusiga ojämnheter. Berg ska jämnas med marken, marken ska bli platt, i överförd bemärkelse, för att Gudsriket ska få plats att breda ut sig.

Vägröjaren framför andra, tidernas mest effektiva bulldozerförare, om än helt utan bulldozer, var Jesus ganska tjurskalliga syssling Johannes. Tänk hur det måste ha varit för honom. Ända från början var han den som gick före för att bereda väg för sin lite yngre syssling, som var så mycket större än han själv. Johannes ropade i öknen, omvändelsedöpte folkmassor och pekade hela tiden mot Jesus. ”Jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler” sa han om deras inbördes relation. Bistra uppväxtvillkor där, har jag tänkt någon gång. Johannes verkar inte ha haft någon större tendens till svartsjuka.

Advent är en allvarlig tid, brukar jag säga, ofta för att slippa tindra med i det kollektiva myspysandet och pyntandet precis hela tiden varje dag. Vissa dagar blir det för gulligt, helt enkelt, för mycket idyll och fokus på heminredning och gemenskapsnorm för att jag ska känna mig hemma. Sådana dagar, de obstinata dagarna, är det skönt att ha Johannes.

Hans allvarliga röst också i min öken, hans eremittillvaro, hans envisa finger pekande inte på ytterligare en perfekt elljusstake, utan på världens ljus, Guds lamm, allt det säger till mig att det går bra att vara allvarlig, och till och med ganska sur. Det går framför allt bra att inte alltid vara glad. Är man nu ändå alltid glad så går det förstås bra det också.

Guds rike ska komma. Johannes är död, för en man med makt lät hugga av honom huvudet. Men Gudsriket kommer i alla fall. Johannes var aldrig den som ställde sig själv i centrum. Vägarbetet måste fortsätta. I väntan på att Jesus kommer tillbaka och gör allting bra behöver vi som finns på jorden nu arbeta för att göra något bättre. Inte för att det krävs av den som vill ha gemenskap med Gud. Inte för att Gud inte kan låta sitt rike komma om vi inte förbereder på rätt sätt. För att Gud blev en av oss och gick rakt in i våra livsvillkor behöver vi göra något bättre. För att Gud en gång kom till oss som ett skyddslöst spädbarn vet vi att världen behöver bli en plats där skyddslösa spädbarn kan finnas och leva tryggt.

I Jemen och i Venezuela svälter barn ihjäl därför att makt, pengar och prestige går före mjölk, mediciner och mänskliga rättigheter. Vartenda ett av de barnen kunde ha varit Jesus. Det som hände i krubban var inte bara att Gud tog en människas gestalt, utan att Gud tog mänsklig gestalt, mänsklighetens gestalt. Ingen av oss har livsvillkor som Gud inte har delat. Inte heller barn i Jemen och Venezuela. När kyrkan världen över firar ett barn som föddes under eländiga omständigheter, så behöver varje barn få rymmas i det barnet.

Vägarbete pågår. Guds rike är nära. Vägen vi röjer tillsammans är anständighetens och respektens väg, en väg utan höjdskillnader, en väg där de stora har väjningsplikt för de små. Någon sa ”Du ska behandla kungen som en tiggare”. Det går att vända på. Innebörden blir densamma: Behandla tiggare som om de vore kungar. Behandla varje spädbarn som om det vore Gud som lagts i din famn.