Tove af Geijerstam skriver veckans Mellan raderna i Bohusläningen.
Tove af Geijerstam skriver veckans Mellan raderna i Bohusläningen.

Vår skuld får möta Guds kärlek

På söndag är det Domsöndagen. Den inger någon sorts bävan och lämnar inte många av oss oberörda.

ANNONS
|

Kyrkan firar nyår i lite annan tid än världen gör. På söndag är det kyrkoårets sista söndag, Domsöndagen. Den följs av nästa års första, 1 i advent. Och den som kommer nu, den om domen, den lämnar inte många av oss oberörda.

Själva ordet inger någon sorts bävan. Ändå tänker jag försöka skriva om den där domen utifrån hur det kan vara att längta väldigt mycket efter någon annan och äntligen få bli helt och hållet den man är. För jag är en människa som kan vara ganska rädd, som bävar för mycket i tillvaron, rimligt och orimligt, och samtidigt kommer jag ofta på mig själv med att längta efter domen.

ANNONS

Man kan undra vad det är som gör just den här domen till något att längta efter? Vad skiljer den från att stå inför ett vanligt skrank? Jag skulle vilja säga mötena, korset och löftet om framtiden.

På den yttersta dagen, när vi blir ropade på, varenda en av oss, frammanade ut ur gravar och skrymslen och vrår, så kommer vi att möta vår frälsare och vän, Gud själv, Jesus Kristus. Vi kommer med allt det vi har och är, och han kommer med allt det han har och är. Vårt mörker och ljus, vår skam och vår stolthet, vår glädje och sorg möter hans överflödande nåd och hans makt att rädda. Vår rädsla möter hans kärlek. Vår skuld möter hans kärlek, och vår längtan gör det också. Det är den sortens dom.

I Anders Frostensons psalm 189 finns den kärnfulla bönen ”O, döm oss, Herre, frikänn oss i domen / I din förlåtelse vår frihet är.” En frikännande dom är också en dom. En människa glömmer det så lätt. Är benägen att ta fällandet för givet, därför att det är så självklart att varje domslut som är hennes och som gäller henne själv är fällande. Kanske också att omgivningen ägnar sig åt fällande domslut, att döma henne skyldig. När omgivningen får frågan kan svaret bli ett annat, men det som uppfattas av sinnena är det som får bli sanning. Och därmed blir en mellanmänsklig dom per definition alltid fällande.

ANNONS

Här kommer korset in. Det blir vår mitt i senhösten, påsknatt igen. ”Se, jag gör allting nytt”, säger han som sitter på tronen i Uppenbarelsebokens text för Dom- söndagen. Det radikalt annorlunda har inträffat. Det är han, Jesus Kristus, som dömer, och han gör det i ljuset av sitt kors. Och där händer det: Domen faller över oss, och den innebär ett frikännande. Människor är människor. Vi ägnar oss åt fällande domslut. Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Han ägnar sig åt frikännande domslut, för att han kan det, för att han vill det och för att han bara kan älska. Ingen behöver fällas mer. Sonen är Faderns kärleksgåva till världen. Avståndet är utplånat. Det finns en stadig bro som grund för frikännandena.

Vi har inte fått en domare som säger ”äsch, det var inget, det finns inget att förlåta”. Han vet vad vi behöver få höra. Han säger till oss: ”Jag ser hur det är med dig och vad du har gjort och inte gjort, sagt och inte sagt, tänkt och inte tänkt. Jag älskar dig. Jag förlåter dig. Du är frikänd.”

Därför finns det också all anledning att lita på framtidslöftena. Allt ska bli nytt. Guds tält ska stå bland människorna. Tårarna ska torkas. Och tills dagen är inne får vi öva med varandra: Torka tårarna och lindra smärtan. Hålla oss nära och inte på avstånd. I kärlek och omsorg låta varje dag vara en ny början.

ANNONS
ANNONS