Jesus är på väg in i Jerusalem från Olivberget och lärjungarna ropar och sjunger i glädje och tacksamhet. ”Välsignad är han som kommer, Konungen, i Herrens namn.” Några fariséer som hör det tycker att det är minst sagt olämpligt och säger till Jesus ”Säg åt dina lärjungar att sluta”.
Vi kan läsa om det i Lukasevangeliets 19:e kapitel.
Säger Jesus till dem att sluta? Nej, han svarar: ”Om de tiger kommer stenarna att ropa”. Lovsången till Gud kan inte tystas. Den bryter fram i tacksamhet hos alla dem som fått se och berörts av Guds godhet. ”Tacka Herren, ty han är god” står det i Psaltaren, Bibelns psalm- och lovsångsbok. Gud, den skapande, befriande och tröstande, är god.
Söndagens gudstjänst i kyrkan innehåller lovsång och tackbön. Inte alltid med kraftfulla orgelstämmor och trumpeter. Ibland är det mycket lågmält och stilla.
Skarorna som går in genom kyrkportarna har glesnat. Var är alla de andra? I köpcentret? Stenarna i kyrkornas murar står där och liksom ropar: Kom hit, sjung lovsång och tacka Gud! ”Stenarna i muren ska ropa” läser vi i profeten Habackuks bok.
Vi som ideligen säger tack till varandra, för det har vi lärt oss sen barnsben, varför tackar vi inte Gud mer? Det finns en lovsångens ton, en lovsångens rytm i själva skapelsen, en ton och en rytm som ger resonans genom tider och rymder och skulle göra det i oss också.
Att se och tacka Skaparen för det underbara i skapelsen, för livet, för gåvor och förmågor är kanske inte så svårt om man blir uppmärksammad på det, men hur är det med att tacka Jesus för befrielsen och Den helige Ande för trösten? Då måste man ha fått se och blivit berörd, vänd till Gud. Ja, Gud kan förvandla ett hjärta av sten till ett tempel för Jesus. Då bryter lovsången fram.
Men det är ju så mycket smärta och tårar, så mycket ångest och oro i livet. Är det rätt att sjunga lovsång när så många lider? Kan man sjunga lovsång när man själv är plågad? Ja, kan vi ödmjukt och stilla svara. Varför det? För att Gud är befrielsens Gud. För att Gud är närvarons Gud. Och Gud är all trösts Gud. Lovsången sker ofta med tårar på kinden, en lovsång trots smärtan, en lovsång i smärtan, en lovsång ur smärtan. Paradoxalt? Ja, som så mycket i kristendomen.
En gång ska Gud torka alla tårar från sina barns kinder och längtandets lovsång bytas i himmelens jubel och sång av änglar och befriade människor. Då behöver inte stenarna ropa.
Nu längtandets lovsång med tårar på kinden
och smärtornas lovpsalm Guds hjärta berör.
Han smeker från himlen med tröstande vinden
tills sången förenas med änglarnas kör.
Från tilliten här
till skådandet där
då ansiktet vänt emot Ansiktet är.
Kan sjungas på folkmelodi, psalmbokens nummer 315.
