Malin Ringfelter, pastor i Valla församling, Tjörn skriver veckans Mellan raderna.
Malin Ringfelter, pastor i Valla församling, Tjörn skriver veckans Mellan raderna.

Vi behöver spela olika roller

Jag hoppas att ni tagit er igenom alla helger med lite kraft kvar för att gå in i 2019. Det har en tendens att bli lite mycket av det mesta över jul och nyår. Det är mycket rent praktiskt, men också känslomässigt kan det ta på krafterna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Just nu befinner jag mig i en ny och intressant situation. Under jullovet spelar en av mina pojkar in film efter eget manus och vi i familjen har blivit engagerade på olika sätt. Först och främst är det väldigt speciellt att se min son jobba med det som han lärt sig så mycket om de senaste åren. Det är så klart att mammahjärtat blir stolt då.

Förutom det kommer det också upp väldigt mycket tankar medan vi håller på här hemma. Det är det här med roller. Om och om kommer jag tillbaka till det. Det utmanar mig och det är på samma gång både självklart att de behövs och förvirrande att det är så. Vi behöver spela olika roller när vi är tillsammans med andra människor för att det ska fungera väl i vårt sammanhang.

ANNONS

Det är omöjligt för oss, och inte heller alldeles korrekt, att bete oss exakt som vi vill och känner. Det finns fastslagna lagar och outtalade förhållningssätt som vi förväntas följa för att allt ska fungera smidigt. Jag kan till exempel inte alltid gå före i kön även om jag tycker ruggigt illa om att stå i den. Jag kan inte ta det jag vill ha, även om jag vill, om jag inte betalar eller blir erbjuden det.

Enkelt och självklart är det en av rollerna jag måste spela för samhällets skull och för min egen om jag inte vill ställa till med extra problem för mig själv. Jag förväntas gå in i detta och göra det väl och på ett sätt är den relativt enkel att spela. Den är så väl uppstyrd och jag är fostrad in i den.

I de mindre styrda systemen är det svårare. Där vill jag gärna tro att jag ska kunna vara det som vi kallar ”mig själv”. Och den stora frågan i det blir ständigt; vem är jag då? Hur vet jag när jag bara är jag och inte spelar någon annan eller något annat?

I filmprojektet här hemma får vi direktiven att inte försöka spela någon annan än den vi är. Att helt enkelt vara som vi brukar utan att försöka lägga till eller dra ifrån. Jag tycker att det är jättesvårt. Hur vet jag vad andra ser och hur väl stämmer det överens med min bild av mig själv. Det är inte ovanligt att jag får kommentarer, direkt eller på omvägar, att jag är si eller så, men jag känner inte alltid igen mig själv. Varken i beteende, personlighet eller känsloläge.

ANNONS

Helt klart förmedlar jag något, spelar en roll utåt, som jag inte riktigt förstår och är medveten om själv. Det blir tydligt i det här filmandet att vi verkligen får anstränga oss för att komma på hur vi är och hur vi brukar säga och göra i olika situationer. Det är faktiskt riktigt spännande och också lite lätt skrämmande. Hur får jag ihop mina bilder av mig själv, mina tankar och mitt agerande med det som uppfattas av andra? Är min bild av vem jag är den korrekta eller finner jag sanningen kring frågan i det jag förmedlar till andra? Då och då befinner sig dessa i någon slags samklang, är det då som mitt verkliga jag, allt det som finns i mig landar rätt och jag har hittat en bit av vem jag är och där jag minst av allt spelar någon annan än mig själv?

Det är många frågor att ställa och söka svar på. Hur tänker du själv? När är du den du är och när och var spelar du dina många andra roller i den här, ofta goda, men också svåra livsteatern? Är det enklast att vara dig själv eller är det mer bekvämt att träda in på scenen som någon annan? Är det relevant eller bara något jag fastnat i? Fundera lite du också eller släpp frågan helt och hållet till nån annan att besvara ...

ANNONS
ANNONS