Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Herman Fogelin blev 73 år. Bild: Olle Fogelin
Herman Fogelin blev 73 år. Bild: Olle Fogelin

Minnesord: Herman Fogelin skapade en unik bildvärld

Konstnären Herman Fogelin, född och uppvuxen i Dingle, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast anhöriga är syskon, syskonbarn med familjer, gudson samt nära vänner.

Herman Fogelin var en exceptionell konstnär inom sitt område. Hans outsinliga produktion av expressiv keramik äger ett säreget dekorativt uttryck som förenas med en närmast ockult symbolik. Det är en helt unik bildvärld. Där finns ingen egentlig gräns mellan bruksföremål och fri skulptur. Uttrycket är både generöst och gåtfullt och äger en attraktionskraft så stark och inspirerande att den utan tvivel fått efterföljare. I Hermans sätt att behandla det keramiska materialet fanns inga normer eller begränsningar. Formspråket lånade sig dessutom osökt till i princip vilket annat material som helst – textil, betong eller måleri. Egensinnigheten i hans konst är utmanande för den som värnar om regelverk.

Herman var också en magnet i kraft av sin karismatiska personlighet och i sitt förhållande till konst i allmänhet. Han var helt befriad från opportunism eller kollektiva kappvändningar. Det konstnärliga uttrycket strömmade ur honom från en helt egen källa.

Vi som var studiekamrater till Herman, först vid KV:s konstskola och därefter vid Konstindustriskolan i Göteborg, upplevde hans kreativitet som ett fenomen. Herman blev omedelbart det nav som lärare och elever cirklade kring, ivriga att få ta del av hans nästa skapelse. Fåfängt hoppades vi på en chans att bli besmittade av hans konstnärliga flöde.

Men Herman var aldrig intresserad av att missionera kring sitt konstnärskap. Han gäckade oss. Väl medveten om sin attraktionskraft smet han på något vis ut bakvägen när vi ville veta mer eller då vi kom för nära. ”Noli me tangere!” (Rör inte vid mig!) var hans valspråk. Och med det gjorde han oss medvetna om att konst med stark integritet åtföljs inte av något facit. Det är upp till betraktaren att göra analysen på egen hand.

Herman har lämnat oss nu. Vi som stod honom så nära som det nu var möjligt, sörjer den fortsatta utveckling av hans konst som väntade på att realiseras. Men också över de ogjorda möten och samtal med honom som återstod. Om konsten, om livet och inte minst om döden. Den senare finns ofta närvarande i Hermans bildvärld. Förlusten och saknaden känns enorm. Men Herman har lämnat ett starkt avtryck. Hans storartade och säregna produktion av keramik och bilder utgör en kvarlämnad förmögenhet. Där finns alla hans berättelser, som erbjuder en fortsatt utforskning.

Paul Celan påstod att hans dikter hade ett eget nervsystem. Så tror jag också att Hermans konst fungerar. Hans urnor och skulpturer tycks reagera när man betraktar och vidrör dem. Vi kommer fortsätta att möta dem överallt, om och om igen. En sådan skatt!

Lars-Åke Thessman