Dags att bli reseledare, Gud! Lasse är på väg, snart arrangerar han gruppresor i himlen.
Han var redan på väg ut i världen fyra år gammal. Då försvann han från farmors och farfars kolonistuga. Han hade vandrat tre kilometer, passerat två broar och en järnvägsövergång! Målet var radioaffären i Mölnlycke. När vår mamma Greta var döende sa hon: ”Har ni klarat er på era resor ska väl jag klara den här resan.”
Som redaktör för skoltidningen skrev han om atombombshotet och vapenvägran. En överstelöjtnant JO-anmälde honom. Mamma Greta blev förtvivlad. Hon var uppfostrad med Luthers ord: ”Överheten bär icke sitt svärd förgäves.” När JO avvisade anmälan blev hon stolt över sin son.
Hemma läste vi socialdemokratiska Stockholms-Tidningen. Vi älskade ”Stocken”. När jag gjorde värnplikten kom ett telegram till mig från Lasse: ”Stocken läggs ned. Stop. Ska vi köpa den? Stop. Lasse. Stop”. Så typiskt Lasse! Vi hade inga pengar men vi kunde leka med tanken.
Lasse brann för att arrangera resor. Han började på RESO och Svenska Turistföreningen. Lasse ordnade medlemsresor till osannolika resmål som Antarktis och Svalbard. Efter åren på STF drev Lasse med hjälp av mig Atlantöar, Islandsresor och norska Islandia med resor till ett pärlband av öar i Atlanten. Lasses reseidéer visste inga gränser: veterantåg, hummerfiske, valkampanjen i USA, vikingasafari med mera. Hans aptit på världen och förmåga att knyta kontakter var enorm. Han var också lärare inom turismutbildning.
Vulkanutbrottet 2010 lamslog turismen till Island men Lasse gav sig inte. Han startade Inspired Journeys till Stonehenge och Inkaleden i Peru.
Efter att jag genomgått en svår operation gav Lasse mig en cd där Torsten Flinck sjöng ”Jag reser mig igen”. Vi hjälpte varandra genom livet.
Lasse var förunderligt social, han släppte aldrig kontakten med vänner, arbetskamrater och släktingar.
Leif Ericsson, broder