I början av 60-talet fick pappa Sven ett erbjudande om en tjänst. Flyttlasset gick till Katrineholm. Marianne var lite ledsen, hon fick ju lämna all vänner. Flyttgubben tröstade henne med att i Katrineholm finns massor med teknister. (Studerande).
Där fick Marianne nya vänner, blev engagerad i SGU där hon blev vald till ordförande. På Katrineholms Tekniska Skola fanns en liknande förening, där undertecknad var medlem. På SGU kom någon med idén att bjuda in teknisterna på en gemensam bussresa till en tillställning uppe i Åkers Styckebruk, och det hände den 19 november 1960, ett datum vi firade varje år. Från den dagen var vi oskiljaktiga.
Några veckor före julen 1962 tog jag min ingenjörsexamen, på nyårsafton gifte vi oss och direkt därefter började jag på Alfa Laval i Eskilstuna. Marianne hade dock flyttat före och arbetade som stansoperatris på Bolinder Munktell.
I januari 1965 fick vi vår efterlängtade dotter, Annelie, Marianne blev hemmafru.
1968 lades den sektor jag tillhörde ner, tillverkningen flyttades till Säffle.
Vi flyttade med. Året efter 1969 utökades familjen med Claes. 1978 flyttade vi ner till Dalsland och till Dals Rostock. Marianne fick erbjudande som kursledare i engelska språkcirklar och fick sedan anställning som vårdarinna på Kroppefjällshemmet. Ett arbete hon trivdes med. Hennes personlighet kom väl till pass.
Men 1989 drog vi upp bopålarna igen, vi flyttade till Trollhättan. Där fick hon anställning som vårdarinna på ett grupphemmen och utbildade sig till undersköterska, ett arbete hon gillade.
Marianne gick i pension. En dag sade hon: ”Jag vill att vi flyttar till Bua”. Jag trodde inte mina öron. Så blev det, i april 2004 blev vi Sotenäsbor. Här har vi ett litet torp.
För att inte isolera oss gick vi med i en pensionärsförening och fick många vänner och bekanta. Vi engagerade oss kyrkligt och så småningom blev Marianne kyrkvärd, ett uppdrag hon älskade.
Efter en lång sjukhusvistelse somnade hon den 24 mars in i kretsen av de sina.
Att mista någon kär man levt ihop med, delat både sorg och glädje i nästan 62 år är mycket sorgesamt. Det går inte att beskriva i ord.
Vi får inte längre se den lilla damen med den lilla hunden göra sina promenader här på Bua.
Leif Holm
