Ragnar Grahn föddes i Munkedal. Efter studentexamen i Uddevalla kom han 1950 till Stockholm, där han 1962 som elev till professor Oskar Klein vid Stockholms universitet disputerade för filosofie doktorsgrad i teoretisk fysik med mekanik och utnämndes till docent.
1963 kom Ragnar till Chalmers som universitetslektor i mekanik. Där var han verksam fram till sin pensionering 1995. Som lärare var han mycket uppskattad av sina studenter, vilket inte bara kom till uttryck i synnerligen goda omdömen i studenternas kursutvärderingar, utan också resulterade i ett flertal pedagogiska priser.
Ragnar engagerade sig tidigt i pedagogiska frågor. Vid sidan av sin ordinarie undervisning var han under hela sin tjänstgöring verksam inom ett stort antal pedagogiska projekt. Bland mycket annat tog han i slutet på 80-talet initiativ till utveckling av ett läromedel i mekanik, som fortfarande används vid ett flertal högskolor runt om i landet. Ett annat projekt, som satte djupa avtryck inom högskolepedagogiken, undersökte studenters uppfattning om det inom mekaniken centrala begreppet ”kraft”, såväl före som efter genomgången mekanikkurs. Resultaten kom att påverka mekanikutbildningen i hög grad i fortsättningen.
Ett område som låg Ragnar särskilt varmt om hjärtat var flickors intresse för teknik. Än i dag brottas flera ingenjörsutbildningar med svårigheter att rekrytera kvinnliga studenter, och dessa problem var sannerligen inte mindre under Ragnars yrkesverksamma tid. Ragnar tillhörde de engagerade personer som tidigt insåg att flickor från tidig ålder måste uppmuntras att intressera sig för tekniska ämnen.
Även utanför Chalmers fanns det myndigheter, som förstod att dra nytta av Ragnars kompetens. Bland annat verkade han som censor och senare gymnasieinspektör vid Skolöverstyrelsen.
Bland Ragnars fritidsintressen spelade idrott, framför allt orientering, en framträdande roll. Han var aktiv i Uddevalla OK under större delen av sitt liv, från juniortiden på 40-talet till långt fram på 2000-talet.
Ragnar var en lättsam, sällskaplig person, som hade stor betydelse för det sociala livet på vår institution. Vi var många som saknade honom vid fikabordet, när han gick i pension 1995, men det gladde oss också att han höll kontakten med Chalmers långt upp i åren. Vi minns honom med glädje och tacksamhet.
Anders Boström
Peter Folkow
Per-Åke Jansson