Vår kurskamrat Rune Löfving växte upp i Säffle, där han också gick i realskola. Rune var alltid stolt över sitt ursprung från Värmland och missade sällan tillfälle att med humor påminna kollegor och vänner om detta.
Efter realexamen genomgick Rune en tvåårig utbildning till byggnadsingenjör. Det gav honom arbete på ett byggnadskontor i Karlstad.
Ganska snabbt ställde han sig frågan ”ska jag alltid hålla på med detta?”. Rune gav sig då i kast med gymnasieutbildning och avlade studentexamen som privatist vid Nya Elementar i Stockholm. Under gymnasiestudierna var hans tanke först att bli läkare. Men han ändrade snabbt sina framtidsplaner till jägmästarutbildning. För detta krävdes mer än ett års arbete som skogspraktikant.
Den varma, getingrika sommaren 1959 ankom 36 förhoppningsfulla elever till Kungl. Skogshögskolans förläggning i Garpenberg i Dalarna. Rune var en av dem. Under drygt fyra år, 1959–1963, till icke oväsentlig grad i internatförläggning, drillades vi nu i skogsvetenskapens senaste landvinningar.
Vi minns att Rune, med sin utbildning som byggnadsingenjör som bakgrund, kunde lämna in kursens mest välritade kartskisser och genomarbetade grupparbeten. Han var också under några terminer amanuens i skoglig marklära. Som idrottsintresserad blev han snart kursens idrottsledare och senare ordförande i Skogis IF.
När Rune år 1963, efter examen som civiljägmästare, gick ut i arbetslivet var det stora förändringar på gång inom skogsbruket. Runes första arbetsgivare blev det statliga Domänverket med placering vid Värnamo skogsrevir. Efter två år i Värnamo var han under ett par år lärare vid Statens Skogsmästarskola i Skinnskatteberg.
Efter detta arbetade Rune ett tiotal år vid Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län i Borås. Under denna tid var han engagerad i utarbetandet av läroboken ”Lönsammare skog”, som en del av Skogsstyrelsens utbildningskampanj för privatskogsägare. Under 1970-talet var Sveriges bistånd till skogssektorn i utvecklingsländer omfattande. Åren 1976–1979 bodde familjen Löfving i Moshi, vid foten av Kilimanjaro i Tanzania. Rune arbetade då med ”logging” i ett av Sida finansierat projekt.
År 1980 utnämndes Rune till länsjägmästare vid Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, en tjänst han innehade till sin pensionering 1999. Under hela 1900-talet hade skogsvårdsstyrelserna successivt byggt upp verksamheten kring skogens återväxt och skötsel och inte minst rådgivning till hundratusentals skogsägare. Kurser och kampanjer igångsattes på löpande band, där det yttersta ansvaret för genomförande låg på skogsvårdsstyrelserna. Utöver skogliga frågor hade länsjägmästaren att allt mer handha personalfrågor. Det fackliga engagemanget hade ökat väsentligt.
Under flera år var Rune sekreterare och kassör i anrika Västra Sveriges Skogsvårdsförbund, inrättat 1895. Förbundet hade sin bakgrund i de skogsvårdsföreningar som under 1800-talets andra hälft hade bildats i det skogfattiga Västsverige och vilkas mål var att arbeta för skogens återkomst. I detta sammanhang kom Runes kulturhistoriska intresse till sin rätt. Redan som elev i Garpenberg hade han medverkat i en bok om det gamla kopparbruket. Med stor tillfredsställelse kunde han år 1980 se en utvidgad och förbättrad version av detta arbete i tryck.
Efter sin pensionering blev Rune allt mer engagerad i Ljungskileortens Hembygdsförening och var under ett antal år föreningens sekreterare. Under åren som pensionär var Rune aktiv vid ordnande av våra kursträffar och deltog med engagemang i alla diskussioner.
Vi, hans kurskamrater, har haft stor glädje av våra kontakter med Rune. Han var vänfast och alltid positiv, glad och konstruktiv. Vi kunde fördjupa oss i tips om lämplig skönlitteratur och vi utbytte ofta tankar om livets sorger och glädjeämnen.
Gunnar Ander
Mats Backman
Gustav Fredriksson
Lars Kardell
För kurskamraterna