Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Minnesord: Torsten Bengtsson

Sjökapten Torsten Bengtsson, Kungshamn, har avlidit i en ålder av 62 år. Han närmaste var makan Gunnel Berlin, barnen Tryggve, Bjarne och Frida med partners, systern Birgitta med familj, och avlidna systern Kerstins barn.

När det givna ankaret i dragkampslaget fanns i närheten behövdes ingen domkraft för att få jullen i sjön. In i det sista följde Torsten Bengtsson KIF:s fotbollsmatcher, då från rullstol. Men hans resning var inte bara fysisk. Bland bohuspojkar var ungdomsåren gärna intensiva, stundom vilda, men sedan skulle man vidare.

Torsten gynnades av en nedärvd kompass om rätt och fel, som kalibrerades tillsammans med Gunnel. Medan humorn och vänfastheten fanns kvar, fördjupades glädjen i lågmäld omsorg om barnen, med budskap om tålamod och tolerans. Egna insikter från både hemorten och världen bortom haven förenades med läsande, intensivt lyssnande på P1 och tittande på tv:s dokumentärer, plus långa diskussioner. Tanken skärptes, med glimten i ögat.

Industrijobb och fiske kompletterades med styrmans- och kaptensexamina. Många år som befäl på Nordsjön, Atlanten och Medelhavet rundades av med att segla barken Gunilla hem från Karibien. Sedan fick han ansvaret för Trafikverkets färjor i norra Bohuslän. Det var Torsten som med lugn auktoritet och ständig beredskap såg till att färjorna över Gullmarn tog hand om stora delar av trafiken på E 6 när vägen rasade vid Munkedal.

Med mer tid hemma axlade han fadern Nils medansvar i Kungshamnfiskarna och modern Bettys samhällsengagemang. Torsten förkroppsligade det bästa i kustkommunernas historia och karaktär: Engagemanget för hembygden – som en del av den gränslösa gemenskapen runt Nordsjön och ännu längre bort. I bjärt kontrast till dagens ensidiga patriotism med stängda grindar och gränser för fattiga, invandrare och flyktingar. På samma sätt skulle alla, även badgästerna, ha rätt till stränder och kajer, inte bara de förmögna.

Dessutom försvarade traktens son alla som verkade för detta, inklusive delårsboende, mot lokal trångsynthet. Redan som skådespelare i Sotenäs bejublade revy karikerade Torsten betongfalangen i det egna partiet och bidrog till att Piggeberget bevarades. På senare år var uppgiften att återskapa Sandbogen. Från sjukbädden häcklade han kommunens ovilja att stävja det olagliga boendet i sjöbodar och hamnlokaler.

För egen del var Torsten stoisk, det gällde att behärska det onda i livet. Parkinson hanterades år efter år, inte bara med mediciner. Kunde man inte gå, kunde man cykla. Kunde man inte hoppa ner i båten, kunde man krypa. Det var cancern som blev övermäktig, livslusten till trots.

Hans för tidiga bortgång är en stor förlust, inte bara för familj och vänner utan även för andra som fortsätter att inspireras av hans resning.

Olle Törnquist och Birgitta Risto