Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulf Michal beskriver sig som en rotlös, rastlös och uppriktig person, som brinner för människor som brinner och för de svaga i samhället. Bild: Matilda Spetz
Ulf Michal beskriver sig som en rotlös, rastlös och uppriktig person, som brinner för människor som brinner och för de svaga i samhället. Bild: Matilda Spetz

Ny krönikör vill lyfta fram den lilla människan

Han är en välkänd kulturpersonlighet i Bohuslän med många strängar på sin lyra; skådespelare, regissör, manusförfattare, fotograf och musiker. Nu följer Ulf Michal i sin fars fotspår och blir krönikör, i Bohusläningen. Han har ett brinnande engagemang för de svaga i samhället och lovar att vara uppriktig i det han skriver.

Du är ny krönikör i Bohusläningen, hur känns det?

– Hedersamt och utmanande. Att vara offentlig är jag ju tämligen van vid. Det känns mest som en förlängning av det jag redan håller på med. Just att skriva krönika är lite prestigefyllt för mig då min far, Bo Pellnäs, skrivit krönikor och debattinlägg för tidningar så länge jag kan minnas. Jag kommer nog aldrig låta honom läsa mina krönikor, åtminstone inte kommentera dem.

Vad kan läsarna förvänta sig?

– Jag inbillar mig att gemene man förväntar sig att en krönika ska vara lite putslustigt lättsmält och att man omedelbart sätter huvudet på spiken. Men jag är inte rolig, inte så lättillgänglig eller ens särskilt snabb. Så från mig blir det snarare tvärt om. Gravallvarlig och långsam tristess. Nej, jag skojar givetvis. Läsarna kan förvänta sig uppriktighet och några felstavningar. Det bjuder jag på.

Berätta lite om din bakgrund!

– Officersbarn som hela min barndom flyttade runt i Sverige för att pappa skulle göra karriär. Det har gjort mig rotlös och rastlös som person. Efter min utbildning på Teaterhögskolan i Stockholm 1990 hamnade jag av en slump i Uddevalla på dåvarande Bohusläns teater. Det enda jag visste om Uddevalla var att det fanns en kran som inte längre fanns. Jag blev kvar i stan på grund av kärleken och etablerade mig med åren som ”kulturgubbe”. Har huvudsakligen arbetat med teater i olika former; gjort större teateruppsättningar så som Bredfjällspelen och Varvsspelet. Men jag har också arbetat mycket med tv och film. Vid fyrtio års ålder fick jag min första kris och sadlade om till fotograf och har livnärt mig på detta sedan dess. Vid femtio års ålder fick jag min ”gubbkris” och ville bli popstjärna. Bandet Sjömila bildades och gensvaret från både lyssnare och media har varit långt över förväntan.

Vad brinner du för?

– Jag brinner för människor som brinner! Jag brinner för de svaga i samhället, de som aldrig fått nycklarna till ett bra liv. Jag tror inte på talesättet ”var och en är sin egen lyckas smed”. Jag brinner för att lyfta fram den lilla människan som vi kan identifiera oss med. Det är så vi blir starka. Vi vill känna någon slags tillhörighet.

Vad handlar din första krönika om, och varför har du valt detta ämne?

– Jag kommer skriva om det engelska ordet ”decency”, det vill säga ”anständighet” eller om man hellre vill ”hygglighet” Det är något jag saknar just nu i världen.

Vad har du på gång? Vad önskar du dig mest av allt nu?

– I mitten på mars släpper Sjömila sitt fullängdsalbum samt en ny singel som handlar om att stå ut. Den sista frågan behöver jag väl knappast svara på, den vet vi alla svaret på, eller hur?