Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Pär Arkbro Bild: Ronny B Nilsson

Pär Arkbro: "Sträck ut handen nu och bli vänner igen"

Man kan vara både förövare och offer - se längre bort, förbi såren mot förlåtelsen.

När jag växte upp hörde jag ibland: “Du behöver säga förlåta”. Varför skulle jag förlåta? Det var ju inte jag som gjort fel. Det borde vara någon annan som sa förlåt till mig. “Sträck ut handen nu och bli vänner igen”. Men det var ju jag som blev retad.

Jag har tänkt att det är viktigt att be om ursäkt när jag gjort fel, att berätta att det inte var meningen och att gottgöra så långt det går. Men att förlåta när det är jag som borde få en ursäkt, nej tack!

Jag minns när jag började bearbeta det övergrepp jag blev utsatt för i min ungdom, inte ville jag förlåta den mannen, han borde säga förlåt till mig. Det var min hållning många år.

Just nu är jag inspirerad av en bok som heter Förlåtelse skriven av Desmond och Mpilo Tutu (utgiven 2014). Den utgår från tiden efter apartheid och den försoning Sydafrika behövde. Jag blev lite förvånad när boken handlade om att offren behövde ge förlåtelse för att bli fria från övergreppen och förövaren.

I boken berättas att det finns forskning som pekar på att om man ger förlåtelse kan det ha större hälsoeffekter än att sluta röka eller gå ner i vikt.

Vägen de pekar på, ingen lätt och ytlig förlåtelse. Vägen till att försonas sker genom berättelsen, att sätta ord på det onda jag mött. Det handlar inte om att glömma eller gömma utan sätta ord på det för att kunna släppa taget om det. När jag ger förlåtelsen, som inte behöver innebära att jag måste möta den som orsakat smärtan, är det att släppa det som sårat mig. Fyra tydliga steg blir min hjälp: Börja att berätta vad som hänt, sedan sätta ord på det onda. Det fortsätter med tredje steg att förlåta och avslutas med att förnya eller släppa relationen.

Jag läser med glädje trots alla brutala och smärtsamma berättelser författarnas delar. Glädjen att se hur förändring och försoning faktiskt är möjligt, för allt. Om jag vågar denna svåra väg så finns det en befrielse. Det är en väg att gå tillsammans, där vi kan ta oss förbi oförrätter som skapar avstånd mellan oss. Vad skulle hända på en arbetsplats, i en familj om vi började se på varandra med mer ömsinta och förlåtande ögon.

Hur ofta har jag inte mött människor i samtal som både har en berättelse som förövare men som också själva är offer. Det ursäktar inte handlingen men det hjälper mig att se att vi är människor som behöver hjälpa varandra. En berättelse i boken griper tag i mig. Ett föräldrapar som mister sina två döttrar när en berusad kvinna kör på dem. De berättar hur deras hat mot henne vändes till en handling av förlåtelse och som avslutas i en vänskap som gör att de idag föreläser tillsammans. Märkta av sin sorg och sina sår men hela trots allt.

Åh, vad jag skulle önska att jag lärde mig detta förhållningssätt, att se på andra människor med ömsinthet i stället för hat. Inte vika för onda handlingar men se längre bort, förbi såren mot förlåtelsen.

Inte glömma, men inte heller hålla kvar, utan våga släppa och finna en väg vidare.