Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulf Michal, krönikör
Ulf Michal, krönikör

Skammen smärtar som ett brännjärn

Jag är ute med hunden på den vanliga kvällspromenaden. Sommarkvällen är varm, det doftar nyklippt gräs och grillat från radhusområdet där jag bor.

Solens sista strålar kittlar mig i ögonen genom lövverket. En sån där fantastisk minnesvärd kväll som man kommer att bära med sig under hela vinterhalvåret, för att stå ut.

Jag känner efter, stannar till och tar ett djupt andetag… det är nu jag borde känna det där lyckoruset. Precis i detta ögonblick borde jag känna åtminstone ett litet pirr i bröstkorgen. Men ingenting, jag känner ingenting! Det är helt tomt.

Så många ögonblick i livet som jag fått uppleva de där korta sekunderna av lycka. Sekunderna som burit mig vidare, som fått mig att stå ut och till och med gett mig orken att leva vidare. Varför känner jag ingenting nu?

Jag försöker rannsaka mig själv. Har jag några bekymmer, är det något som trycker mig? Nej, jag kan inte komma på nått särskilt som skulle sätta stopp för ett litet banalt lyckorus. Jag har nog aldrig haft det bättre i livet faktiskt. Märkligt!

Jag kan ändå inte släppa tankarna på hur det kommer sig att jag inte får det där ruset.

Jag fortsätter längs promenadstråket, lite sorgsen över tomhetskänslan. Hunden gör sitt behov och jag plockar upp det i den svarta påsen och knyter den. Hunden har gjort det den ska, himlen är blå, solen värmer och hemma väntar de jag håller av och som älskar mig villkorslöst.

Jag kan ändå inte släppa tankarna på hur det kommer sig att jag inte får det där ruset. Jag har levt ett brokigt och händelserikt liv, på både gott och ont. Jag har mött döden, livet, kärleken och ondskan. Har haft både osedvanlig tur och extrem otur. Kan det bero på det? Att jag liksom blivit bortskämd med starka händelser livet? Tankarna svävar iväg och minnen kommer tillbaka.

Den första händelsen sträcker sig ända tillbaka till 1971. Jag är fem år gammal, sitter i sandlådan utanför vårt hyreshus i Karlstad. Vi är flera barn som leker där i sanden. Ett av barnen är en flicka i samma ålder som jag. Hon beter sig annorlunda än oss andra ungar. Hon är hörselskadad och kan därför inte göra sig förstådd lika lätt.

Pojken som sitter strax intill mig kastar plötsligt en näve med sand på flickan. De andra barnen skrattar och en efter en börjar de också kasta sand på henne. Jag fyller min näve, tvekar, men gör som de andra. Kastar sanden rakt i ansiktet på flickan.

Vad som sen händer är svårt att förstå, omöjligt att egentligen förklara. Men i samma stund som sanden jag kastat träffar flickans ansikte är det som om allt stannar upp i några sekunder. Jag blundar och när jag öppnar ögonen igen är flickan borta från sandlådan.

Jag känner instinktivt att någon tittar på mig bakifrån. Vänder mig om och får se flickan stå i fönstret med sin mamma på tredje våningen. Båda blickar rakt ner på mig med sorgsna ögon. De säger ingenting utan står alldeles stilla.

Skammen är outhärdlig. Den smärtar som ett brännjärn rakt igenom mitt hjärtat. Som om Gud såg mig, grät över min handling och förlät mig i samma sekund. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt.

Detta kom att bli den första av fem avgörande händelser som präglat mina fortsatta val och handlingar genom livet.

Solen är nu på väg ner bakom horisonten. Passerar skogsdungen innan jag är hemma igen. Då plötsligt kommer den, känslan jag väntat på, det lilla lyckoruset pirrar till i kroppen och jag är hemma igen.

Jag är inte särskilt kyrklig och inte nämnvärt kristen, men tror ändå att Gud finns där när jag vågar lyssna. Det är en ynnest. Jag ska i sinom tid berätta om de fyra andra händelserna.