Ulrika har varit med om tre skolattacker: ”Blivit väldigt uppmärksam”

Ulrika Lennartsdotter-Eriksson har stått öga mot öga med en yxman och blivit knivhotad i sitt jobb som specialpedagog. Trots flera traumatiska händelser har det aldrig varit aktuellt att byta bana. Flytten till Uddevalla innebar att hon slets upp från sina rötter men har också bidragit till en trygghet.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

– Jag ser den här konstiga varelsen komma mot mig och jag blev stående. Han gick ryckigt och aggressivt och ju närmre han kom desto mer paralyserad blev jag. När han var 30 centimeter från mig stannade han och vred upp sitt huvud, och det lät som att han morrade. Jag hade aldrig sett en svetshjälm i hela mitt liv, men den var ju helt svart och det gick inte att se någonting av ansiktet.

Det är den 28 januari 2021. Ulrika Lennartsdotter-Eriksson, specialpedagog på Peder Skrivares skola i Varberg, skulle träffa en elev på sitt rum för ett samtal. Tanken var att det skulle bli en kort dag då Ulrika hade väldigt ont i magen. Bakgrunden är att hon i augusti året innan hade drabbats av sepsis, blodförgiftning, efter en misslyckad blindtarmsoperation. Enligt läkarna var hon bara någon timme från döden. Därefter hade hon ofta problem med kraftiga magsmärtor. Men att sjukskriva sig tyckte hon inte var aktuellt, så hon tänkte i stället gå hem strax före lunch.

ANNONS

– Den där dagen ja... säger hon och suckar lätt.

När eleven inte kom till rummet gick Ulrika ut i korridoren för att se om hon kunde hitta henne. I stället fick hon syn på en gestalt som kom gående mot henne. Han hade gula varselkläder, en svart svetshjälm som täckte ansiktet och bar på något i händerna.

– Han höjde sin högerhand med en yxa mot mig och då blev jag helt kall. Jag fick även se att han hade ännu en yxa i den andra handen. Det här var över på kanske 15–20 sekunder men det kändes som betydligt längre. Sedan rundade han mig och fortsatte ner i en korridor.

Det var väl ett rop på hjälp, och det hoppas jag att han får nu. Det var bara synd att han skrämde så många längs vägen.

Hittade molotovcocktails på toa

Ulrika förstod först inte alls vad som precis hade hänt, och det var inte förrän hon hade pratat med andra på skolan som det började sjunka in. Snart mötte hon en elev som blödde från handen och berättade att mannen hade skadat honom.

– Sedan gick jag och en kollega och tittade på toaletterna så att det inte var någon där. När jag öppnade en av dörrarna hittade jag hans väska, jacka och två molotovcocktails (ett slags brandvapen reds anm.). Då kände jag ”nej, nu räcker det för mig.”

ANNONS

Mannen greps senare på väg till en annan skola. Han visade sig inte ha någon koppling till skolan och dömdes så småningom till rättspsykiatrisk vård då han bedömdes ha en allvarlig psykisk störning.

– Jag har varit arg på honom, men det hjälpte att höra honom i tingsrätten. Han har farit illa i livet och tyckt att han blivit orättvist behandlad av samhället. Så det var väl ett rop på hjälp, och det hoppas jag att han får nu. Det var bara synd att han skrämde så många längs vägen.

Ett okänt ansikte

Nu har det snart gått två år sedan den omskakande händelsen. Ulrika har bytt Varberg mot Uddevalla efter att i somras ha flyttat ihop med sin partner. Från att ha varit hej och du med allt och alla är hon numera ett okänt ansikte, både i stan och på sitt nya jobb på Agnebergsgymnasiet.

Att anpassa sig till det nya är numera en process som får ta lite tid.

– Jag bytte hela mitt liv. Det är inget långt avstånd geografiskt men det blir omvälvande. Jag kan inte luta mig mot någonting och tänka hur jag gjorde förra året. Och alla ansikten jag ser är nya. Det är kanske först nu som näsan är något så när ovanför vattenytan. Samtidigt är det en bra utmaning att tvingas bryta det där invanda, säger hon.

ANNONS

Ulrika har jobbat som specialpedagog i alla stadier, från särskola och förskola till gymnasium och vuxenutbildning. Som bäst har hon trivts på introduktionsprogrammet, IM, på gymnasiet där hon fått jobba med ungdomar med lite extra behov av stöttning.

Polisens bombtekniker var på plats vid Peder Skrivares skola i Varberg i samband med attacken i januari 2021.
Polisens bombtekniker var på plats vid Peder Skrivares skola i Varberg i samband med attacken i januari 2021. Bild: Annika Karlbom

Konstigt nog var händelsen på Peder Skrivares skola inte Ulrikas första erfarenhet av att ha blivit attackerad på jobbet. Vid två tidigare tillfällen hade hon blivit knivhotad av elever.

2014 inträffade den första då en elev i tredje klass fick tag i en kniv från ett pentry och sedan närmade sig Ulrika och hennes kollega då de satt och pratade i biblioteket.

– När han kom fram sa han att han skulle döda oss, men det var ingen elev vi hade haft något att göra med under dagen så det var bara otur att vi satt där och då. Min kollega var snabb och fick tag i eleven så att jag sedan kunde bända upp handen och ta kniven. Eftersom eleven bara var nio år blev det inget mer förutom samtal med rektor och föräldrar.

”Det händer aldrig igen”

Efteråt var Ulrika snabb med att säga till rektorn att hon ville gå till kommunhälsan för att få det dokumenterat, utifall att en reaktion skulle komma längre fram.

ANNONS

– Jag tyckte att det var jobbigt. Men någonstans tänkte jag väl ”nu har jag gjort mitt, det här händer aldrig igen och nu klarar jag mig”.

Men det hände igen.

Fyra år senare jobbade hon på gymnasiet och hade kontinuerlig kontakt med en elev med autism som kom till skolan ett par gånger i veckan bara för att träffa Ulrika. En dag i februari skulle eleven närvara vid ett större möte.

– Jag förstod snabbt att han inte mådde väl, och med facit i hand skulle han nog ha varit ledig den dagen. Han ville inte gå med mig in i rummet där vi brukade vara utan gick vidare mot personalrummet. Då började han plötsligt ta kort med sin mobil vilket upprörde några i personalen. Jag försökte avleda honom men det var stopp. Sedan såg jag en stor kniv i ögonvrån, och precis då tog han upp kniven och tryckte den mot bröstet på mig.

Snabbt kom två kollegor fram till Ulrika vilket gjorde att hon kunde backa undan i säkerhet och ringa till polisen. Men eftersom eleven bara kände Ulrika, och hon ändå upplevde att de hade en bra relation, tog hon med honom till ett rum i väntan på polisen. Ensam.

ANNONS

– Jag tänkte väl inte utan agerade mer på instinkt. När han såg poliserna och förstod att de pratade om honom tog han upp en slipad bestickkniv från sin vinterjacka. Då blev jag rädd, för då fanns det ju en tanke bakom. Men jag ropade till och de kom och öppnade dörren.

Jag tänker inte att jag har gjort något som har fått dem att vilja göra mig illa, jag har bara råkat vara där.

Vill försöka göra skillnad

Att hämta sig efter en sådan händelse kan vara svårt nog. Med tre i bagaget blir frågan ofrånkomlig: Hur orkar hon fortsätta?

– Visst har jag tänkt att jag kanske borde göra något annat och inte utsätta mig för det här. Men jag kommer alltid fram till samma svar: Nej, jag kan inte se att jag ska göra något annat. Jag har valt att jobba med människor där livet inte går på räls, och jag vill försöka göra skillnad och bidra med något friskt och bra i deras liv.

– Dessutom kan jag inte känna att de här situationerna har varit riktade direkt mot mig. Jag tänker inte att jag har gjort något som har fått dem att vilja göra mig illa, jag har bara råkat vara där.

Ulrikas erfarenheter har gjort henne mer uppmärksam på sin omgivning, och att bygga upp ett kontaktnät i sin nya hemstad är något som får ta tid.
Ulrikas erfarenheter har gjort henne mer uppmärksam på sin omgivning, och att bygga upp ett kontaktnät i sin nya hemstad är något som får ta tid. Bild: Henrik Lundbjörk

Med det sagt har erfarenheterna inte inneburit att Ulrika lämnats utan vissa sår som tar tid att läka.

ANNONS

– Jag vill inte bli misstänksam mot människor men jag har blivit väldigt uppmärksam. Jag skannar och analyserar min omgivning på ett helt annat sätt i dag. Jag kan få höra att jag tittar väldigt, men det är den strategin jag har övat upp.

”Kan inte vara rädd hela tiden”

På sin nya arbetsplats har hon varit öppen med vad hon gått igenom och känner ett fint stöd från arbetskamraterna. På skolan har det även pratats om hur man kan jobba för att undvika eventuella attacker.

– Jag känner en trygghet här, inte minst för att man här måste blippa in sig för att komma in i skolan. Å andra sidan har jag ingen relation med någon här vilket gör att det har tagit lite tid och energi. Mina erfarenheter är med i alla situationer, men samtidigt kan jag inte gå och vara rädd hela tiden. Så det måste jag övervinna.

Hon har alltid varit av uppfattningen att man ska utsätta sig för sina rädslor och utmana sig själv. Därför har hon velat jobba och vistas ute bland folk i stället för att sitta hemma. Men det hade kunnat bli det motsatta, menar hon och nämner den trygga uppväxten i Kinna då hon länge var enda barnet och barnbarnet.

ANNONS

– Jag var så omhuldad när jag var liten att jag lika gärna hade kunnat bli en rädd hare. Men jag har alltid försökt att vara öppen, intresserad och inte döma andra människor.

Det här är något som kommer igen i hennes andra stora uppdrag i livet, det som övervakare. Parallellt med jobbet som specialpedagog har Ulrika i många år varit ett viktigt stöd för kriminella som ska slussas tillbaka in i samhället. Även där har det stundtals blivit hotfullt och till och med farligt.

– Jag har kommit överens med 141 av 144, så jag har haft tur och alltid haft en god relation till de jag har jobbat med. Jag har befunnit mig i farliga situationer men har trots det inte känt att de skulle göra mig illa.

Född i fel land?

Men även Ulrika har behövt komma bort ibland och då har resandet fungerat som ett viktigt andningshål. Hon uppskattar att hon har besökt 60 olika länder där Australien och olika destinationer i Asien hör till de hon uppskattat mest. Som ung bodde hon i USA, där hon gick på high school, och senare har hon även bott på Mallorca.

– Jag tänker ibland att jag är född i fel land. Jag hatar ju det här gråa och regniga, säger hon samtidigt som novemberhimlen vilar tungt över Uddevalla och den råkalla vinden letar sig in överallt, oavsett klädsel.

ANNONS

– Jag tycker ju att Uddevalla är en trött stad. Det kom lite som en överraskning att jag var så rotad i Varberg som jag var. Jag har kunnat bryta, men då har jag mer tänkt att det varit för en period. Det går ju bra när man är 20, men det är lite skillnad när man är tant.

Är det så du identifierar dig själv?

– Vet du vad, jag är så nöjd med att vara tant. Man har erfarenhet och kan bjuda på sig själv. Blir det fel så blir det fel. Att vara tant är fint!

Ulrika Lennartsdotter-Eriksson

Ålder: 52 år.

Bor: Lägenhet i centrala Uddevalla.

Gör: Specialpedagog på Agnebergsgymnasiet.

Familj: Sambo.

Intressen: Resa, spela golf och människor överhuvudtaget.

Bra egenskap: ”Jag är positiv som människa.”

Sämre egenskap: ”Jag har svårt att säga nej utan att få dåligt samvete. Men det är något jag har blivit bättre på.”

ANNONS