Att vara älskad. Mänsklighetens stora rop. Hos alla finns på djupet en längtan och ett behov av kärlek, uppskattning och bekräftelse. Vi vill alla vara älskade och går ibland väldigt långt för att få uppleva det.
Särskilt tydligt blir det en vecka som denna, när alla hjärtans dag infaller. Överallt påminns man om behovet av att få ta emot andras kärlek. Presenter köps i enorma mängder, till handelns stora glädje, blomsteraffärerna säljer mer denna dag än någon annan på året och det skickas brev och inlägg på sociala medier som aldrig förr. Ropet efter kärlek. Längtan efter att vara älskad. Extra tydligt kan det bli hos dem som inte har en älskling eller som förlorat sin.
Jag tror att denna längtan är djupare än bara en mänsklig mekanism eller instinkt. Det finns ett rop från vårt inre att vara accepterade, omtyckta och älskade, som bottnar i vårt ursprung.
Bibeln lär oss att Gud är kärlek. Vi är skapade av honom, till hans avbild, att leva det liv han erbjuder oss. Vi kom till den här jorden älskade av honom och Guds tanke är att du och jag en dag ska återvända till hans absoluta närhet i den himmel där han bor. Från kärlek, till kärlek. Älskade genom allt av honom som är vårt ursprung. Bibeln lär oss också att Gud är vår far. Han kommer oss till mötes, som den gode fadern, med allt vad vi behöver. Kärlek inkluderat. Om vi vill …
Fint, säger du. Men hur ska jag veta att det är sant? Hur vet man att äkta kärlek existerar? Hur vet man att det inte finns baktankar och att till exempel en alla hjärtans dag-present inte är ett lite mer sofistikerat sätt av handelsutbyte av kärlek? Jag älskar dig, om du älskar mig … En kärlekstransaktion där vi båda känner oss älskade och stillar vårt behov av att vara uppskattade och omtyckta. Fint, men inte den djupa kärlek som vi egentligen söker efter.
Gud bevisade sin kärlek till oss genom att låta sin ende son Jesus dö för oss, medan vi ännu var syndare. Gud gav honom uppdraget att rädda mänskligheten. Jesus klev ner till jorden, lämnade all härlighet i himlen och blev som en av oss. En människa. Levde ett liv som du och jag, fullt av prövningar och svårigheter. Men utan att synda. Utan att göra några fel. Utan att leva självcentrerat eller gå sin egen väg. Ett perfekt liv. Ett utgivande liv.
Han valde att, på korset i Jerusalem för 2000 år sedan, ge sitt eget liv, för att vi skulle slippa dö i vår synd. Han befriade oss från dödens våld och sträckte ut en hand till oss som säger: Kom! Kom och ta emot min gåva till dig. Kom och ta emot min kärlek från himlen. Han ställde upp dörren in till kärlekens skattkammare, dit vi kan få komma och ta emot hur mycket vi vill.
Han gjorde det inte med krav på motprestation. Inte vill- korat med en klausul där detta enbart gäller om vi ber, läser Bibeln och är snälla. Han gav det fritt och för intet. Fast han inte visste om du och jag någonsin skulle ta emot hans gåva.
Sann kärlek förväntar sig ingenting tillbaka. Den är inte full av baktankar. Den avundas inte. Den söker inte sitt. Den upphör aldrig. Den har sitt ursprung hos Gud själv och kan endast tas emot genom hans son Jesus Kristus. Hos honom är kärlekens källa.
Många är vi som har fått erfara den. I veckan läste jag om Sebastian Stakset som berättade om sitt mörka liv fullt av hat, bitterhet och missbruk. Sen mötte han kärleken hos Jesus och allt förändrades. Sådan är den – kärleken från Gud. Den väntar på att få drabba också dig …
